Aftonbladet – 19 augusti 1857, sida 2

TEATER. Oehlenschlegers Hikon Jarl med professor Nielsen uti titelrollen måste naturligtvis utöfva en oemotståndlig dragningskraft på alla dem af Stockholms allmänhet, som hysa nägot intresse för sann dramatisk konst, och gårs dagens representation å Mindre teatern vakt också för alla dem, som till densamma lyckats förskaffa sig biljetter, en oskattbar högtid af ren och herrlig konstnjutning, sådan den icke på långliga tider varit vår hu vudstads allmänhet erbjuden. :Det är öfverflödigt att vidlyftigare orda om Oehlenschleegers berömda och allbekanta Håkon Jarl, som bland alla bans nordiska sorgespel framatår främst genom det väldiga och storartade ämne, skalden här behandlat, genom det kraft och höga patos, som der uttalar sig, genom de i stora djarfva drag utkastade karaktersteckningarne, och genom det sköna, plästiskt utmejslade språket. Dettragiska i detta stycke har en djupare betydelse än det, som härflyter från Håkons personlighet, hans kamp och undergång. Det innebär en reflex af dettragiska allvar, som genomgår hela den nordiska gudasagan. Håkon framstår såsom hedend;mens och den fornnordiska folkandans siste hugstore representant; liksom gudarne medlugn gå emot Ragnarök och gladt kämpa sin kamp, fastän de veta att undergången väntar dem, så kämpar Håkon mot den inbrytande gudaskymningen i norden, oaktadt han, i all sin förtröstan på egen kraft och i all sin lust att ännu i fulla drag njuta af lifvets lust och herrlighet, bärer inom sig den dunkla aningen derom, att en ny tid oemotståndligen skall inbryta. I ett vemodigt skimmer visar sig här aftonrodnaden af ett helt försvinnande tidehvarf. s Med den djupaste sanning och det mest fulländade mästerskap återgaf prof. Nielsen bilden af den mäktige, bragdstore, despotiske, trots sina lockars snö kärleksglödande och vid Asagudarne med sitt hjerta orubbligt fasthängande Hlade-jarlen. Det är icke möjligt att mera sant återgifva denna nordiska kämpakraft, som, då passionens ström ohejdadt brusar fram, antager en väldsam och förstörande gestalt; men dock aldrig förlorar ett visst mått af sjelfbeherrskning, aldrig före faller till de hysteriska åtbörder och utgjutelser, hvilka för det fornnordiska sinnet voro komiska och endast anstodo trälen. Hr Nielsen ger oss Håkon Jarl såsom en verklig helgjuten personiighet; i de vexlande scenerna återfinner man de olika skiftningarne af denna på motsägelser rika, men med lefvande sanning tecknade karakter. Man gripes af bäfvan för denre mörke förfärlige blotare, som för att mildra Odin offrar honom sin ende dyrt älskade son, och då han omedelbart derpå drager ut i striden, tycker man sig under monologen: Nu er Timen kommen, Som velger mellem Odin e!ler Christus, 8c. verkligen höra vingslagen af valkyriorna och af nordens gamla genius. Men man igenkänner lätt, att det är samme Håkon, som midt i sina ärelystna drömmar glömmer allt för en flickas blonda hår och blå ögon och midt uti den heligagudalunden röfvar en kyss ifrån jungfruläppar, eller då han slagen