Aftonbladet – 19 augusti 1857, sida 2

Den kongl: regeringen kan så mycket mindre inse nödvändigheten af att här ingå på en närmare utredniog af den till grund för dessa anmärkningar liggande åsigt, som hon redan flere gånger och syfiherligast i sitt memorändum sf den 23 Febr. detta år har: baft wvillfalle att ttförligt yttra sig derom. Då hon således genom det tillämnade framläggandet af ett öfversedt författningsförslag vill gifva de bölsteinska provinsialständerna ett tillfalle att yttre sig om förhållanden, som redan blifvit afgjorda, så sker detta alldeles icke i den tron; att derigenom uppfylla en skyldighet, utan endast för att getilom en frivillig handlivrg ådagalägga regeringens försonliga sinnelag, på samma gång hon också hoppats att dermed väcka en dylik sinnesstämning från motsatt håll. Naturligtvis går Lon dervid ut från den förutsättDing, att ständerna icke vid de förestående öfverläggningarne skola gå utöfver sin pefogenbet, utan att de tvärtom skola undvika hvarje förslag, som kunde se ut som ett intrång i helstatsrepresentatiooens eller någon annan landsdels representationsrättigheter. c Inom denna af förhållandenas beskaffenhet betingada gräns:skola de holsteinska ständerna ega en utsträckt yttranderätt; i synnerhet skall man ej förmena dem att så till vida framställa sina åsigter och önskningar rörande Holsteins förhållande till belstaten, som denöa fråga icke gerna kan afskiljas från en öfverläggbing om gränsorna för ständernas befogenhet. Ju mera det emellertid härvid måste komma att bero på den form, söm stätderna vid hvarje särskilt tillfälle välja för att framställa sina möjliga önskningär, desto mindre är det möjligt för den k. regeriogen att på förhand närmare yttra sig om, huru-alla enskiltheter kunna komma att bemötas. Hvad hertigdömet Lauenburg avgår, så är det en sänn tillfredsställelse för den kongl. regeringen att kunna bekräfta riktigheten af den från motsatta sidan framstälda förmodan, och hön avmärker, att om än detta hertigdömes ställning är olika hertigdömet Holsteins, så är det dock regeringens afsigt avt gifva hertigdömet Lauenburgs representation lika stora rättigheter som ät de Holsteinska ständerna. Att-detta icke blifvit omnämdt i min depesch af den 13 Maj, kommer sig helt enket af den omständigheten, att denna depesch tillkommit till följd af ett från preussisk sida gjordt muntligt meddelande, der icke ett ord yttrades om Lauenburg. Jag anhåller, att ni meddelar denna depesch i afskrift åt den kongl. preussiske ministerpresidenten. Hichelsen.n nn — Ur Förslag till Svensk Psalmbok för de Evangeliskt-Lutherska Församlingarne i Storfurstendömet Finland meddela vi Runebergs bearbetning af Konung Davids 137 Psalm: Vid elfverna i Babylon Hur tungt de dagar flötol Vi mindes Zion fjerran från Och bittra tårar göto. I pilträn, jemte strömmars lopp, Vi hängde våra barpor opp, De strängaspelen klara; Hvem ville spela mer i band, Hvem sjunga i vårt träldoms land, Hvem kunde glader vara? Den goda tid var allt förbi, De fröjdens år förgångna, Bland hednahopar sutto vi, Som främlidgar och fångna. De bjödo oss med spe och tvång: Upp, spelen, sjungen glädjens sång, Som förr i Zions skara! Hvem ville spela mer i bind, Hvem sjuvga i vårt träldoms land, Hvem kunde glader vara? Jerusalem, din helgedom, Om jag den kan förgäta, Må tuogan låda vid min gom, Och glöd mitt hjerta fräta; Till dig, mitt bem af frid och ljus, Min konungs borg, min faders hus, Jag längta vill och fara; Der får jag spela utan band, Der sjuoga i min frihets land, Der skall jag glader vara. — I Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 14 dennes förekommer rörande jernvägsatridens utgång en liten artikel, hvilken vi här i sin helhet införa, såsom ett prof på buru Göteborgs press af lutter servilism för syste : et bringas att utbrista i loford öfver ett beslut, hvarigenom nämde stads förbindelte med Hjelmaren, Mälaren och Stockholm kommer att ännu i flera år onödigt fördröjas. Artikeln är af följande lydelse: De heta jernvägsstriderna hafva, såsom man af dagens telegrafrapport erfar, erhållit den utgång, hvilken kunde anses gifven, så snart resultatet af valen till ledamöter i förstärkt statsutskott blef bekant. För vår del anse vi denna utgång af saken lycklig, icke blott i och för det mål, som dermed vinnes, nemligen en ändamålsenlig sträckning af den vigtiga jernbana, som bör sammanbinda hufvudstaden med Göteborg, utan ock derföre att dermed ett slut blifvit bragt på den strid om de båda vägarne, som eljest kommit att fortfara ännu en 3 år, och hvilken strid ingalunda varit egnad att höja, utan fastmer att sänka det allmänna tänkesättet, under det på samma gång passionerna bragt krafter i rörelse inom sjelfva representationen, hvilka alls icke höja våra representanters anseende. Det är lyckligt, säga vi, att ett slut blifvit gjordt härpå; och man bör vara öfvertygad, att så snart den första svedan af neder laget lagt sig, utgången skall blifva betraktad med ganska allmän belåtenhet. Att så skall gå, bör man sluta deraf, att det rättas makt är så stark, att äfven passionerna böja sig derför, så snart de finna sig intet mer kunna uträtta. Sådan blef äfven följden af den hetsiga striden om vägen öster eller vester om Billingen. Knapt var den afgjord, förrän allt på en gång blef lugnt, ända derhän, att man nu knappast tänker uppå, att andra meningar än den segrande varit å bane. Äfven de, som förut hyllat en annan åsigt, synas nu vara ganska belåtne med det slutliga resultatet; mången är t. o. m. ganska glad, att han icke fick sin vilja fram. Då valen till förstärkt statsutskott skett uteslutande med afseende å jernvägsfrågan, synes man hafva glömt, att äfven andra vigtiga anslagsfrågor der förekomma till afgörande. Det är nu tid att: egna uppmärksamhet äfven åt denna sida af saken, på det icke gärdet, i afseende å regeringens anslagsfordringar, måtte vara alldeles uppgifvet. Utan att här uppebålia oa8 vid den bansträckning , hvilken artikelförfattaren kallar ändamålsenlig, men hvars ändamålslöshet blifvit till fullo ådagalsgd, vilja vi blott till en början yttra några ord om det beprisade glutet på striden om de båda vägarne. Dessa båda vägar utgjordes, som allmänt bekant är, å ena sidan af en direkt, inom trenne år full