Aftonbladet – 14 augusti 1857, sida 2

— oss begge så länge, till dess den måste omtalas. ; I skumrasket, Det var redan i November. : Vi veta huru vädret och vägarnerdå bruka vara. Detta oaks tadt kom en dag (vacker dag kan man ej sägs) fältkamrern Abraham Frykner helt oförmodadt på besök till Kraninge. : Bettina von Maurer, som i sällskap med gamlå majorskaft satti förmakot och läste en fransk roman, ryslig nog att skaka majorskans nervsystem på ett behagligt sätt, observerade sin fästmans vackra ekipage och kastade boken ifrån sig med utropet: Min Abraham, tant lilla!, Med dessa ord skyndade hon ned för den höga stentrappan och omfamnade sin tämligen ovige fäktman, på livars breda kinder hon tryckte ett par eldiga kyssar, i det hon sade: Välkommen, älskade Abraham! Ack, du kan aldrig föreställa dig huru glad jag blef, när jag fick se din vagn! Hä, hä, tack, lilla vännen min! pustade herr Abraham. Väntå litet... nej, gå in, söta Bettina, jag måste ha säteslådan med migtJag -har., -hviskade han, något vigtigt att säga dig.n ör oc ET Kom snart, jag är dinilif och död!, sade Bettina och gick in. Sedan fältkamrern något ruskat af sig, kammat håret och tagit ett par nya stärkta löskragar på sig, gick hån ner till majorskan, försigtigt stoppande kämmarnyckeln i sin ficka. När han kom i trappan, mötte han Bettina. Han såg sig försigt gt omkring och sade hviskände: N SVi måste talas vid i afton; ty redan i morgon bittida reser jag. Huru? ,Tyst, någon kunde höra oss!... Jag förebär illamående och du kokar en soppa och bär upp till mig, så få vi tid. Du är en liten skälm, älskade Abrahamp, hviskade Bettina. Ja, blif du sjuk, så vet jag råd.