Aftonbladet – 12 augusti 1857, sida 2

sin monolog; ty monologen är ej blott påhittad för teatern, utan är ofta ett behof för lifliga sinnen. Jag kan ej ändå låta bli att tänka på skilnaden emellan en som älskar naturen och en som forskar efter dess ligar. Den ene blir intagen af företeelser, som den andre knapt tyckes märka. Den, som älskar naturen, njuter af ängarnes grönska eller känner andakt, då åskan låter höra sitt mullrande. Naturforskaren åter njuter allsicke af vårgrötskan — den uppkommer af -chlorofyll, säger han eller af åskan, som blott är en urladdning mellan moln af olika elektricitet. Det poetiska försvinner, då: man träder längre in i helgedomen; just det sköna,-det-lockande, -det-som mest fängslar den. längtande anden, förflyger, då man undersöker allt i detalj. Huru fögnar sig icke barhet åt den glänsande, emeljerade giffertaflan å det-lilla uret, under det urmakaren för: Jarar, ätt kronhbjulet går snedt och tapparne äro alitha! Sålunda försvinner det poetiska skimret, om man vet för: mycket. Lycklig den, som oaktadt all specialkännedom ändå kan i det hela ana något stort, heligt och evigt skönt! Men !då skall han också förmå öfverse det hela, och hvem kan det?, t Aurora bade från utlandet fått en hel mängd nya böcker och planchverk, allt i vetenskaplig väg. Hon satte sig i: sitt lilla orangeri att läsa. Man kunde på: de vackra ögonen ge huru uppmärksamheten Spändes, huru då och då en ny tanke, sömen kornblixt, ljud? lös spraög genom själen, huru hon inom sig sökte reda och klarhet i labyrinten och slog knut vid knut för att förena de spridda trådärne, hon förut hade, med dem hon fick, så ätt det hela skulle, utan förvillelse, leda hen: ne ditin. : ÅR Hon afbröts slutligen af sin mor. Aurora lade bort boken, icke utan ett lindrigt drag af ominsnöje ;