Aftonbladet – 8 augusti 1857, sida 3

j mindre proportioner. Först vid Närnberg föll det Wallenstein in att pröfva dess nytta, och profvet utföll öfver förmodan gynsamt, som vi snart skola se. Tysklands fästningar — alla befästade orter, medeltidens städer och borgar — voro vid denna tid små punkter, hvilka tjenade såsom tillflyktsort för traktens befolkning, som lemnade några tusen man dtilltälle att ett visst antal dagar eller veckor försvara sig emot några tusen man mer, och som blott i sammanhang med hvarandra, i ett system, kunde värja ett land, allt likvisst under förutsättoing att armån kunde hålla sig i öppna, fäliet. Om densamma. blef slagen eller drog sig tillbaka, så föll inom kort den ena fästningen efter den an dra, och armån hade dock iogen tillflyktsort, emedan ingen fästning var stor nog att rymma densamma. Men Gustef Adolf ville hafva en fästning för sin arme, der densamma, om äfven svag och underlägsen, kunde qvarblifva på strategiskt fördelaktiga punkter, ettdera för att uthaogra motståndaren eller afvakta förstärkning. Ett medel härför erbjödo de förskansade lägren, eller, såsom de medvida mera skäl borde kallas, fältfästningarne. De fordringar en dylik fsltfästning borde uppfylla voro följande: utrymme måste finnas för en hel armå; omfånget måste vara så sto, att det ej af en dåtidens krigsbör kunde kringslutas, utan alltid någon sida vore öppen för tillförsel, förstärkning eller aftåg; verken måste vara sådana, att i dem storm kunde afslås äfven af en underlägsen styrka; slutligen miste artilleriet kunna hindra det fientlig: faltartilleriets breschskjutning, en sak, som vid det:senares dåvarande ofullkomligbet och fåtalighet ej var särdeles svå: att åstadkomma. Både lägren vid Werben och Närnberg uppfylde alla dessa fordringar, såsom vi redan sett. För att hastigt kunna upprätta en sådan fätfästning, måste soldaterna äntligen ega öfoing, vant: och färdighet i skansgräfveri; den svenska armån var i detta hänseende utmärkt. Det inflytsnde detta oya krigsmedel utöfvade på krigföringen bestod uti den öfservägande kräfi och fasthet försvaret måste erhålla, då det alltid stod den svagare fritt, att utan återtåg skydda sig emot den starkares öfvermakt, samt sålunda viona tid. Men att vinna tid är för den försvarande städse en hufvodsak; för den anfallande deremot är hvarje tidsförlust i högsta grad ofördelaktig. Genom försvarets styrka och segbet blef hela krigföriogen mera långsam och metodisk, armåernas förplägning erhöll en större vigt, och hvem vet, hvilken helt annan utveckling krigskon sten redan nu kunnat erbålla, än som sedan vari: fallet, -om ej döden i förtid skördat den store ko nungen och hindrat bonomatt fullfölja sina reformer. Den betydliga utveckling, fältbefästningskon sten under Gustaf-Adolf erhöll, var icke utan et: väsentligt inflytande på sjelfva fästningsbygnadskonsten, hvilken i allmänhet antog ett ganska tydligt intryck af den förra. De tyska städerna vid denoa tid, stora eller små, bade vanligtvis till försvar blott en starkare eller svågare mur med flankerande torn, och denna mur motstod sällan en längre beskjutning af artilleriet, så klent det än var. Gustaf Adolf lät oftast omgifva dem med jordverk, hvilka betydligt höjde deras försvarsförmåga. Närmast muren lades raveliner och bornverk; längre bort på beherrskande punkter, redutter och lunetter. Sålunda skapade han af en mängd obetydande orter det stärka fästoingsoät, som utgjorde grundvalen för hans så mycket beprisade operationsbasis. Större orter omgåfvos med så vidsträckta förskansningar, att man, såsom t. ex. vid Wärtzburg och Maintz, sväfvar i förlägenhet, buruvida man skall kalla dem fästningar eller befästade läger. Äfven belägriogskonsten rönte samma inflytande. Högst få orier togos genom regulier belågring med löpgrafvar, breschskjutning och storm; de flesta endast genom blokad, hvilken verkstäldes medelst låvga circumvallationslipier — kedjor af sammanbundna redutter. Med ett ord, Gustaf Adoif var nära att åvägabrioga den sammangjutning af den permanenta och passagera befästningskonsten, mot hvilken man nu med stora steg synes framskrida. Tyvärr omintetgjordes densamma efter hans död, och-de båda grenarne åtskildes för? en längre tid till stort men för hvar och en af dem särskilt och för krigskonsten i allmänhet. Utrymmet tilläter författaren likväl ej bär att skildra de afvägar, på hvilka befästningskonsten under det följande årbundradet råkade, dess deraf börflytande förfall och det: föråkt, med hvilket den under och strax efter de napoleonska krigen betraktades: Ännu mindre kan han uppehålla sig med framställningen af de förnuftsenligare grundsatser, genom hvilkas följande den på senare tider erhållit ett beständigt växande anseende, eller af den betydande roll den redan alltför långe förbisedda fältbefästningskonsten till följd af de senaste krigens erfarenbetsrön i en framtid synes vara ämvad att öfvertaga. Må det vara nog att anmärka, det nämde grundsatser i sjelfva verket äro desamma, som Gustaf Adolf öfverallt hyllade, att han således red3n för tvenne århundraden kastat en blick i befåstningskonstens grundsanningar, skarpare och djuI pare, än kanhända någon hittills, att han med sina jemförelsevis ringa hjelpkällor stod på en så hög ståndpunkt, att dess uppnående för oss, eburu vi hafva så många gånger förökade resurser, ännu städse måste framstå såsom ett önskansvärdt mål. Det är denna-högst intretsanta sida säf den store konungens krigföring, detta hans storartade och: ingripande användande af faltbefästningar, som förmått författacen att i en Atlas öfver. slagtningar äfven intaga. wenne planer öfver befästade läger, och ban vågar boppas, att läsaren efter denne förklaring skall bålla bonom räkving derför. Vi önska, att utrymmet medgåfve oss att göra våra läsare bekanta med ännu ett eller annat ställe ur det rikhaltiga och intressanta arbetet, men bänvisa i stället till boken sjelf, hvilken så väl som det åtföljande kartverket är förtjent att egas och studeras ej blott af miktären, som vill öka sina insigter i sitt yrke, atan äfven af hvar och en, som älskar sitt fälerneslands häfder ooh vill göra sig närmare dekant. med dess ärorikaste dagar. Vitillönska slutligen författaren all framgång i sitt sackra företag och motse med längtan fortsättningen af bans skildringar. RIKSDAGEN.