Aftonbladet – 8 augusti 1857, sida 3

om. På sin höjd sträcker sig deras kunskap till en eller annan enstaka bataljskildring. Men den omfattande planen, operationernas sammanhang, härarnes styrka, fördelning och organisation, i detalj uppgifna, de mödosamma förarbeten, som ledde till de glänsande segrar, som utöfvat ett mäktigt inflytande på verldshändelserna och på fäderneslandets öden I derom har vår historia hittills haft föga att förtälja. Huru mycket likväl dessa detaljer bidraga att gifva lif och intresse åt skildringen, när de komma under en mästares hand, derpå äro Thiers och hans skildringar af Napoleons fälttåg ett godt,bevis. Vi glädja oss derföre att genom hr Mankells begge ofvannämda arbeten denna brist är på god väg att bli afhjelpt. I företalet till det senare arbetet anger hr Mankell som sin afsigt att på kartografisk väg ge åskådliga bilder af våra märkvärdigaste fältslag, med bifogande af text till kartbildernas förklaring. Hr M. har dock gifvit vida mer än hvad han lofvat. Hvad han gifvit är nemligen ej en serie af bataljskilsringar, men en sammanhängande historia öfver krigsoperationerna under de i Europas historia så märk värdiga åren 1631 och 1632, skrifven i en enkel och flärdlös stil, men på samma gång vittnande om vidsträckta och noggranna detaljstudier samt varmt intresse för det afbandlade ämnet. Sedan ban i början gifvit en öfversigt af den politiska ställningen vid tiden tör Gustaf Adolfs uppträdande i Tyskland och skildrat de första krigshändelserpa samt i ett särdeles intressant kapitel gifvit en klar och åskådlig framställning af taktikens ståndpunkt vid denna tid, och de olikheter, som dervid egde rum emellan de tyska och svenska härarne, äfvensom jemfört den med nutidens, låter han oss följa: den store konungen på hans bana från det befästade lägret vid Werben öfver slagfälten vid Leipzig, Lech, Alte-Feste till -Lätzen. Hans tataljskildringar äro klara och koncentrerade och förlora sig aldrig så. i detaljer, att öfversigten af det hela lider. Den kritik han underkastar operationerna synes oss grundad på goda skäl och innehåller flera nya åsigter, liksom man här finner flera äldre gängse fö reställningar beriktigade. Som ett prof på framställningen, på samma gång som det utgör ett intressant bidrag till belysningen af ett hittills föga kändt drag i den store konungens fältherretalang, meddela vi följande utdrag ur hr M:s arbete rörande konungens oefästningsarbeten vid Närnberg: Innan vi vidare fortgå till framställningen af de märkvärdiga händelser, som nu följde, må här tillåtas några reflexioner Öfver den utveckling fältbefästniogskonsten erhöllunder Gustaf Adolfs krigståg, och öfver det inflytande densamma utöfvade på dåtidens krigföring. Det torde vara: bekant, att den store konungens militäriska favoritlektyr från ungdomen varit Julius Cesars skrifter, samt at han i ullmänhet tagit nämde fältherre till sitt mönster och Bin förebild i krigskonsten. Det är äfven omöjligt att ej redan vid första anblicken finna den o nisskänneliga likhet, som råder emellan de båda stora härförarnes krigståg. Hvad som karakeriserar romarnes trigskonst är den utomordentliga utveckliög fältbefästningskonsten hos dem erhållit och det stora inflytande den utöfvade på krigförandet i allmänhet. Sällan gjorde en romersk armå någon längre rast utan att omgifva sitt fyrkantiga löger med en enkel vall och graf. Större och med mera omsorg utförd voro de circum-och contravallationslinier, som upprättades vid fästningars belägring. Störst och varaktigast voro de för längre tid beräknade ståndlägren, hvilka förlades på strategisEt fördelaktiga punkter, för att hålla underkufvade folk i lydnad, eller försvara gränsorna. Alla sådana löger utgjorde i en tid, då intet artilleri, åtminstone intet jemförligt med vårt närvarande, fans, ett tillräckligt skyda för armeerna, efter hvilkas storlek de vid hvarje särskilt tillfälle lämpades. Man har nästan intet exempel, att ett sådant läger blifvit stormadt; de försök härtill, som ibland gjordes :f vilda folkslag, misslyckades alltid; sinsemellan synas romerska generalerna under de inbördes krigen hafva gjort en öfverenskom melse att aldrig försöka något sådsnt. Fientliga arm6er af högst olika styrka kunde sålunda i långliga tider ligga emot hvarandra, till dess hungern bortdref den ena, eller till dess båda, ense om att strida, uttryckte i öppna fältet. Man egde följaktligen i sin makt ett medel att på några timmar eller dagar skapa sig ett skydd, der man var oåtkomlig, i händelse man var för underlägsen eller af andra orsaker ej ville strida, utan ämnade afvakta bättra tider. Hvad som möjliggjorde dessa fältfästningar var de romerska soldatercas utmärkta skicklighet i befästningskonsten; alla voro de öfvade och härdade skansgräfvare, samt buro verktyg i tillräcklig mängd. Man kan anse den romerska krigskonsten under Cesars tid hafva stått på sin högsta höjd, äfvensom denne fältherre såsom dess värdigaste och snillrikaste representant. Granskar man närmare hans fälttåg, skall man snart finna, i hvilken hög grad han använde fältbefästoingar, ja, att han till en stor del hade dem att tacka för sina mest Jysande framgångar. V;d Alesia, Lerida, Dyrhachiom och Uscita m. fl. ställen utförde han arbeten, öfver hvilkas ofantliga böjd och utsträckning man ännu i dag mäste häpna. Det synes, som om Gustaf Adolf äfven i detta hänseende varit håns trogoe lärjunge, som åter bragte fältbefästningar i stor skala, hvilkas bruk under medeltidens splittrade krigföring nästan alldes upphört, till heders i den nyare krigskonsten: En omedelbar anledning härtill synes han äfven haft i den då nymodiga nederländska fastningsbygnadskonsten, hvars jordverk, jemte de circumoch contravallationslinier, som vid belägringar började begagnas, tydligen för snillets skarpa blick hänvisad: på den utveckling fältbefästningskonsten kunde och borde erhålla. Redan i preussiska kriget finna vi fältbefästningar i betydlig mån använda, ja, man kan säga att hela detta krig egentligen . blott bestod i försvaret af den trekant, som bildades genom lägren vid Dirschau, Marienburg:och Dantziger. Haupt, omkring hvilken åtskilliga mindre städer oci slott tjenstgjorde som utanverk. I ännu: vidsträcktare skala användes fältbefästningar under det tyska kriget. Gnstaf Adolf hade knappast satt foten i Jand, förr än hans första o sorg var att vid Peeneminde retranchera sig,. På samma sätt vid Stettin, der hela hösten en underlägsen styrka höll sig emot en dubbelt så stark fiende. Sedermera vid Ribbenitz. Ännu märkligare voro lägren vid Schwedt cch Werben, der Tilly icke vågade angripa den betydligt underlägsna svenska armep. Lägret vid Närnberg var dock det märkvärdigasie både till beskaffeoheten och betydelsen; här konde Gustaf Adolf med 18,000 man under tvenne månaders tid neutralisera 40,000, till dess den väntade hjelpen ankommit. Med ofvanstående vilja vi ingalunda säga, att Gustaf Adolf var den förste, som efter romarne återupp:2Bit bruket af fältbafästningar. Men ingen har före honom och knappast någon efter honom användt dem så ofta, i sådan mängd och till sådan utsträckning, synnerhet icke de förskansade lägren. Högst få af Fö Ev Ka Ve jr rer nn mna mA AR IA RR Dir Ft TR 0 ON a RN