STOCKHOLM dåten 8 Aug. Ecklesilastikministern och Religlonsfriheten. Dea kungliga propositionen rö ande en utvidgad samvetsfrihet, hvilken nu omsider blifvit tryckt och till stånden utdelad, her, som bekant är, redan inom konseljen mötts af en gensägelse från hr eklesiastikministerns sida. Då det med skäl lärer få antagas, att statsrådet. Anjou i och med denna sin re servation uttalat det hufvudsakligasie, som från statskyrklighetens och prelaturens sida kan emot det kunglga förslaget anföras, ehuruväl hans anförande hvarken kan anses såsom det i ämnet grundligast tänkta eller det bäst sagda, ba vi ansett oss böra gifva våra läsare del deraf och på samma gång deråt egna en kort granskning. Man har uttryckt förvåning deröfver, att den bland konungens rådgifvare, som har ledningen af de statskyrkliga angelögenheterna åt sig anförtrodd; i en fråga af denna art varit af skiljaktig mening med konungens samtlige rådgifvare. Vi hafva icke förvånats deröfver; ty något annat har man icke rimligtvis kunnat vänta, så länge konungen fortfar att söka sina föredragande för de kyrkliga angeligenheterna irom prelaturen. Icke heller klandra vi hr Anjou derför att han hyser en olika öfvertygelse, eller derför att, när han det gör, ban äfven inom konungens råd, sedan han en gång blifvit kallad dit, uttalar denna sin öfvertygelse. Vi erkänna fastmera, att detta var både hans rätt och hans plikt. Men hvad rom ined rätta -måste förvåna, och hvad som aldraförst vid denna reservation måste ådraga sig den högsta grad af uppmärksamhet cch ogillande, och det äfven alldeles oberoende af olika öfvertygelser i sjelfva saken, det är den egna och hittilis visserligen oerhörda företeelsen, att en ecklesiastikminister, som ser sin mening i en fråga af denna beskaffenhet lemnas utan allt afseende både af: sina samtlige emibetsbröder och af konungen sjelf, icke desto mindre förblifver qvarsittande på taburetten, åtnöjer sig med stt såsom ett opus operatum skrifva en reservation till protokollet, och sedan i allsköns ro och med. god smak fortfarande behåller den pottfölj, vid hvars skötande konungen och hela det öfriga statsrådet, genom det i strid med hans mening fattade beslutet, tillkännagifvit sig önska se helt andra grundsatser göra sig gällande, än dem han visat sig hylla. Reservantens invändningar mot den af konungen ifrågasatta utvidgningen af svenska folkets trosoch bekännelgefrih.t äro till innehållet, om också icke just till formen, affattade i vissa hufvudpunkter. Efter att först hafva yttrat sina åsigter om kyrklig enhet och protestantismens utveckling i åtskilliga länder, samt bemödat sig att visa, hurusom de der viltagna reformerna ej kunna tjena till föredöme för vårt land, kastar han en blick på den kyrkliga lagstif.ning n i Sverge under de 3:ne sista århundradena. Derpå söker han visa, att en förändrad lagstiftning icke påkallas af oivilisationens kraf och protestantismens egen natur, up tager till velerläggning påståendet om tillämpligheten i detta fall af regeringsformens 16:de S, och medgifver slutligen på sin höjd ett visst mått af konventikelfrihet, likväl under åtskilliga inskränkningar. . Detta är hufvudsumman af reservationen. Men för att ej ådraga oss beskyllning för oriktigt eller ofullständigt anförande af dess innebåll, vilja vi här införa den i dess helhet, då vi på samma gång vid hvarje hufvudafdåölning bifoga några af de anmärkningar, hvartill den gifver anledning. Vi vilja likväl icke trötta våra läsare med att till vederläggning upptaga allt det skefva, oriktiga och trängbröstade, hvaraf dessa högkyrklighetens nödrop äro uppfylda. Detärnemligen för tänkande läsare tillräckligt att endast jåpeka ett och annet. Ecklesiastikministern börjar sin märkliga reservation med följande kyrkohistoriska föreläsning: Då i den för fåderneslandets framtid vigtiga fråga, som nu underställes Eders Kongl. Maj:ts pröfning, jag icke kan frångå den öfvertygelse, som nekar mig att tillstyrka det ifrågavarande lagförslagets godkännande, får jag underdånigst framlägga de skäl, på hvilka denna öfvertygelse grundar sig. Genom godkännande af Upsala mötes beslut:år 1593 uttalade och godkände svenska folket den från föregående tider ärfda, och, såsom man tyckte sig finna, af nyare erfarenhet bekräftade grundsatsen, att kyrklig enhet borde upprätthållas ivland statens medlemmar. Man hade, heter det i nämde mötes beslut, både af exempel så väl som af förfarenheten både uti främmande land såsom eljest förnummit ingenting skadligare vara uti något konungarike än tvist och oenighet, och intet nyttigare och gagneligare, eller det som mera förbinder hjertan tillsamman, än sämja och enighet och särdeles i religionen. Denna gruvdsats förenade sig med en annan, af kyrkoöreformationen framkallad och inom Tysklands rättsförhållanden: redan vid medlet af sextonde århundradet erkänd och genom fördrag befästad samt sedan genom Westfaliska freden under Sverges inbese deltagande erkänd inom europeiska statsrbundet, nemligen den, att hvarje stat eger frihet att sjelfståndigt och oberoende af andra bestäthma den kyrkliga trosbekännelse, hvilken den ville omfatta eller såsom sina medlemmars godkänna, dock under förbehållen fribet för de undersåter, som hade annan kyrklig tro, att få ur landet uiflytta. Spridningen af protestantismens läror hade likväl framkallat förhållanden, son vållade att genomförandet af dessa grundsatser icke blef allestädes möjligt. Vid och efter den tid, då, efter den första skakningen genom reformatorernas predikan, romerska kyckan börjat återvinna sans och fasthet, hade inomr en stor del af Europa olika trossamfund vunTERRI DE SITT SAFTA ESTETIK ALSRTTRIRLA ASO EEL TERES