Aftonbladet – 8 augusti 1857, sida 2

ter och skyldigheter inom riket hafva ifrån år 1782 RS reglementen och stadganden blifvit utfäre. Dessa friheter, medgifna utländningar, som till riket inflyttat, öfvergå äfven till deras barn: Derigenom har uppstått en klass af svenska medborgare, som icke bekänner sig till den rena evangeliska läran, men likväl åtnjuter, under vissa inskräntningar, borgerliga rättigheter. Den grundsats, som fordrar kyrklig enhet bland statens medlemmar, är derigenom till-en del upphöfd, men är dock hufvudsakligen bevarad genom: stadgandena, ätt inga civila eller domareembeten få besättas med-andra än bekännare af rena evangeliska läran, och att endast sådane eller reformerta ega riksdagsmannarätt, samt derigenom att antalet af främmande trosförvandter, som äro svenske undersåter, icke under närvarande förhållanden kan annat än blifva högst obetydligt i jemförelse med rikets öfriga folkmängd. De förhållanden, som hittills egt rum alltifrån den tid svenska folket först uttryckligen bestämde sin protestantiska trosbekännelse, skola deremot väsentligen förändras genom det utvidgande af relig onsfrihet, hvarom nu är fråga. Man kan nemligen härvid icke förbise, att andra trosförvandters antal kan komma att genom affall från den rena evangeliska läran betydligt tillväxa. Jag vågar ej dela den tillförsigt, som anser fullkomlig trygghet i detta afseende vara gifven genom svenska folkets fast grundade tillgifvenhet förden tro, till hvilken det i tre århundraden bekänt sig, för hvilkens besittning det blödt i långvarig kamp, då yttre våld hotade dess bestånd, den tro, som genom -enbetens och den fasta bekännelsens styrka gifvit det fåtaliga och på yttre hjelpmedel ej rikt löttade folkets verksamhet icke så ringa vigt i bestämmandet af den nyare tidens skickelser. Att dela denna tillförsigt förbjuder mig så väl uppmärksamheten på förloppet af svenska kyrkans reformation och på det egna skick, som tillhörer: denna kyrka, som alfgifvandet på svårigheterna att kunna mota ett verksamt och väl ordnadt: omvändelsenit, när det leder till ett tillåtet mål, äfven om proselytmakarens egen verksamhet är oloflig, och aktgifvahdet på den. tidsandans riktning, som inom det religiösa området allt mera uppenbarar sig och hvarom flerestädes de senare årens händelser bära vittnesbörd. Ehuru jag ej kan anse likgiltigt, om den lära, hvilkens sanning hvilar på den fastaste grund; må genom de öppna eller hemliga medel, som kunna stå omvändelsenitet till buds, undanryckas eller undansmygas svenska folket, eller genom lärostrider förlamas sin verksamhet eller förvirras genom feberaktiga ansträngningar, så fäster jag likväl härvid ej min uppmärksamhet vid behofvet af skydd för kyrkan, hvilket ock hufvudsakligen beredes genom andra medel än borgerliga lagens straffhot. . Men en vigtig anmärkning synes mig återstå med hänseende till frågan om statens lugn och trygghet. Man antager nemligen, att den rena evangeliska äranoch närvarande samhällsförhållanden skola fullkomligt-betryggas derigenom, att statens offentliga trosbekännelse blifver: oförändrad, alldenstund vissa embeten; tjenster och rättigheter såsom hittil!s förbehållas endast rena evangeliska lärans bekännare, och allt proselytmakeri förbjudes. Förhållandet blifver dock väsentligen olika det nirvarande. Nu äro de svenske män, som genom sin kyrkliga bekännelse äro utestängda från vissa rättigheter, embeten och tjenster, endast sådane, som likväl genom medborgärerätt och fri religionsöfning vunnit förmåner, dem de förut ej egde, ega allt hvad de eller deras fäder vunnit. Men genom öfvergång från rena evangeliska läran komme att bildas en klass af medborgare, som för sin kyrkliga bekännelses skull förlora den fulla medborgarerätt, som de och deras. fäder egt. Skäl torde icke saknas att befara, det derigenom skola framkallas missnöje och split äfven inom andra områden än kyrkans, oc ett sträfvande att återvinna det förlorade, som, så länge det möter motstånd, kan blifva af Vgtigt inflytande på de offentliga angelägenheternas gång, äfven om denna icke för öfrigt skulle, vtd-ett allmännare upplifvande af religiösa och kyrkliga intressen, lida ett för en: mindre stat stundom ganska betänkligt inflytande af dessa intressens bemödanden att bestämma allmänna beslut och åtgärder efter sina olika åsigter och sympatier. Af det här anförda finner man, huru reservanten, efter en historisk framställning om den kyrkliga enhetens befästande medelst 1686 och 1734 års strafflagar, kommit till den slutföljd, att såväl behofvet af skydd för kyrkan som statens lugn och trygghet fordra berörde strafflagars bibehållande. I förra hänseendet finner han i sfolkets fast-grundade tillgifven? het för den tro, till hvilken det i tre århundraden bekänt sig, icke någon fullkomlig trygghet, och grundar denna farhåga dels på förloppet af svenska kyrkans reformationp, dels på ,svårigheterna att kunna mota ett verksamt och väl ordnadt omvändelsenits. Hvad den lärde reservanten här egentligen menar med förloppet af svenska kyrksns reformation, förmå vi ej rätt inse. Att man dermed under Gustaf I:s tid gick något våldsamt och brådstörtadt tillväga, kan ej förnekas; men då den egentliga reformationen hos oss väl ostridigt lärer få dateras från Upsala mötes beslut, hvilket; enligt hr Anjous egna ord, af svenska folket enhälligt och fritt omfattades, så lärer väl näppeligen af sjelfva reformationens beskaffenhet denna tarhåga kunna rättfördigas. Svårigheterna, eller måhända rättare uttryckt, besvärligheten af att mota ett verksamt och väl ordnadt omvändelsenit, måste medgifvas, allrahelst ifall de kyrkliga försvararnes eget omvändelsenit icke är verksamt och väl ordnad:. I sådan händelse blir det ostridigt beqvämare att i en mängd straff: lagar ega en stödjepunkt; men osäkerheten och vådan för kyrkans bestånd af dylika bundsförvandter, sedan man ej velat elle vågat lita på folkets egen tillgifvenhet för sin kyrka, har redan visat sig, och torde i en icke aflögsen framtid än tydligare uppenbara sig. Reservantens farhågor för statens lugn och trygghet grunda sig egentligen deruppå. att de främmande bekännare, som hit inflyttat, eller deras barn vunnit förmåner, dem de förut ej egde, hvaremot -deaffallna genom öfvergången förlora vissa af sina medborger liga rättigheter, hvilket skulle framkalla miss nöje och split äfven inom det politiska om rådet. Reservanten har likväl på nästföregå ende sida förklarat den kyrkliga enheten rssntsntsssstestsenmARE RK