Aftonbladet – 7 augusti 1857, sida 2

fördelar Danmark deraf skulle hämta äro ögonskenliga. Hvad Sverges fördelar af unionen angår, framhållas dessa ej mindre lifligt af författsren. (Författaren anför derefter äfven ett par ut drag ur den bekanta skriften af Arnliot Gellina, hvaruti ådagalägges att den skandinaviska halfön ingalunda bör göra sig säker för ett -anfall från Rysslands sida; att orientaliska kriget icke medfört något egentligt resultat;att pariserkongressen ej satt en gräns för Rysslands planer, och ej förmått ingifva något blindt förtroende till framtiden; och vidare att en blott allians emellan svenska och danska regeringarne icke kan åstadkomma några stora resultater, och att sådana endast kunna tillvägabringas medelst en union, enär den förra endast vore att betrakta såsom ett dynastiskt fördrag, i dag afslutadt, i morgon möjligen tillintetgjordt, osäkert redan från den stund konung Fredrik VII med döden sfginge, den senare åter väl behöfde sekler för att stadgas, men då detta en gång skett. äfven kunde trotsa tiderna, hvarefter den franske författaren fortfar:) Hvilka vilkor uppställer nu den anonyme författaren för verkliggörandet af den skandinaviska idn? Först och främst vill han, att de tre rikena skola hvart och ett för sig bibehålla sitt individuella oberoende. De böra endast förena sig med hvarandra för sådant, som erfordrar gemensam handling, såsom krig, diplomatiska förhållanden och dylikt. Han föreslår att låta representationen ha sitt säte antingen i Göteborg, som sålunda skulle blifva en förbundshufvudstad, eller ock skiftesvis i hvar och en af nordens trenne hufvudstäder... Hvad danska helstaten angår, skulle Sverge och Norge, förr än att emuttaga Danmark med dess nuvarande politiska organisation, hellre för alltid uppgifva hvarje tanke på någon skandinavisk union. Hufvudsyftet hos det stora internationella partiet är att skandinaviska gränsen bör bestämmas efter Eidetns lopp. Sistnämda punkt är af hufvudsaklig vigt. Vid blotta tanken på Slesvigs definitiva förening med Danmark kommer Tyskland att upphäfva en storm af klagomål. Skandinaverna åter skola ä sin sida aldrig samtycka till att afstå detta omtvistade område. På hvilkendera sidan ligger nu rättvisan? Den anonyme författaren påstår, att häröfver icke det ri-gaste tvifvel kan egarum. Att — såsom några danska patrioter år 1848 hade föreslagit för att på en gång afgöra tvisten med tyska förbundet — vilja dela Slesvig långsefter Kongeaaen och åt Tyskland öfverlemna södra delen af hertigdömet, synes honom vara en obillig ooh oantaglig lösning. Till:stöd för sin mening, går han tillbaka till de mest aflägsna tidpunkter af dessa länders historia, Slesvigs ursprungliga invånare voro, sä ger han, triser och angler, men ingalunda saxare. Under flera sekler kallades landet södra Jutland. Vid Hedeby, en stad i Slegvig, predikade Ansgariuz, Nordens apostel, för första gången kristendomen för skandinaverna. Det fördrag, som 811 afslöts mellan Hemming, konung af Jutland, och Karl den store, bestämmer Eidern till gräns emellan tyskarne och danskarne. Ända till 14:de seklet finner man hela södra Jutland vara skandinaviskt. Det var först vid denna tid, som grefvarne af Holstein begagnade sig af krigen mellan Sverge och Danmark för att inkräkta på Slesvigs område och aftvinga konungarne i Köpenbamn vissa län inom detta hertigdöme. 1460 lät konung Kristian I, till följd af en öfverrumpling af de tyska herrar, som satt sig ned i hertigdömena, förmå sig till den förklaring, att Slesvig och Holstein hädanefter skulle förblifva förenade och oskiljaktiga. Men år 17:5 tillinietgjordes denna statshandling. Vid Karl XII:s död återeröfrade Fredrik IV hertigliga delen af Slesvi och inkorporerade densamma definitivt m konungariket Danmark. Hans besittningar garanterades honom 17202af Frankrike och England och något senare af Ryssland. Hertigdömenas ständer aflade trooch huldhetsed till konungen af Danrnark, deras ende herre och suverän. Sådana äro historiens vittnesbörd. Då nu Tyskland påstår att, oberäknadt de historiska rättigheterna, det i Slesvig förefinnes en tysk nationalitet, som eger sina naturliga rättigheter, och att landet borde delas enligt folkstammarnes etnografiska ställning, så framställer den anonyme författaren, allt under bedyrande af sin aktning för nationaliteternas rätt, den obestridliga grundsats, att detta system; som vill på förhand och utan undersökning tilldela hvarje fraktion af en främmande och inkräktande nationalitet samma politiska rättigheter som den inhemska nationaliteten, icke är något annat, än att gifva en separatistisk minoritet makt att undertrycka befolkningen i massa. Det är sant, att genom de danska konungarnes tyska sympatier alltifrån 1720 ända till 1848 embetsmännen och den tyska adeln i Slesvig haft full frihet att germanissra detta land. De ha brukat och missbrukat denna frihet; men man kan i alla fall för ingen del päås!å; att Slesvig är helt och hållet tyskt, icke ens i dess sydHgaste del... Af 350,000 invånare, som Slesvig hade 1847, talade 130,000 ren danska, 70,000 en dansk dialekt, underlägsen de skandicaviska dialekterna, 25,000 frisiskan, som hvarken är tyska eller danska, och 125,000 en tyska, än mera förderfvad än plattyskan