Aftonbladet – 7 augusti 1857, sida 2

en verklig trosbekännelse. Skriftens författare är baron Blixen Finecke, svensk och dansk undersåte, egare till betydliga godsinom båda rikena och gift med prinsessan Augusta af Hessen, svägerska till jrinsen af Gläcksburg, densamme, hvilken londonprotokoilet bestämt till arfvinge af Danmarks tron vid Oldenburgska hnsets utslocknande. Baron Blixen är sålunda i kraft af protokoll svåger till den tillkommande konungen af Danmark, Det är föga troligt, att han skulle offentligt ha afhandlat en så vigtig fråga utan att ha på förhand försäkrat sig om sin familjs samtycke dertill. De från arfprinsens svåger utgångna ord förtjena således att tagas i betraktande. . Man skulle kunna säga, att detta manifest innebär en frivillig afsögelse från familjen Glicksburgs sida af de rättigheter, hvilka denna familj genom: londonprotokollet erhållit. (Författaren anför derefter utförliga utdrag af de ställen ur friberre Blixens broschyr, hvaruti denne, såsom våra läsare redan känna efter att ha visat, huru skandinavismen från en litterär fråga blifvit en politisk, förklarat sig för ingen del vilja förneka den stora nyttan af att i norden upprätthålla er mäktig stat under en enda regent; yttrar att Danmarks inträdande i unionen borde ske under samma vilkor som det mellan Sverge och Norge den 6 Augusti 1815 afslutade fördrag, hvarigenom sålunda Danmarks nationalitet härvid ej skulle löpa någon fara; samt för att vinna detta ändamål, realiserandet af den skandinaviska idn, utan någon rubbning af de båda rikenas nu gällande successionsordningar, uppgifver en enligt hr Blixens tanke lätt, laglig och hvarken missnöje eller hat väckande utväg, nemligen att de bäda konungahusen ömsesidigt skulle adoptera hvarandra, så att den familj, hvilken öfverlefde den ancra, skulle ärfva de trenne kronorna.) Dessa äro de idger — fortfar förf. — som angifvas, den lösning, som föreslås af arfprinsens svåger. Sanningen, mäktigare än baron Blixens familjintressen, förmår honom till den offentliga förklaring, att det isoleringstillständ, hvaruti de skandinaviska folken nu lefva, står i strid med deras välstånd, deras styrka, deras civilisation, med en rätt förstådd europeisk jemvigt, med ett ord med logikens och rättvisans aila principer. Men lösas väl svårigheterna genom : den ädle författarens förslag? Ingalunda. Ett dylikt fördrag emellan Sverges och Danmarks konungahus är ej annat än ett luftslott. Huru kan man tänka sig, att ett godt förhållande, att närmare förbindelter skulle kunna uppkomma mellan tvenne familjer, som representera så motsatta principer: det ena genom blodsband förenadt med den ryska grenen af Holsteinska huset och öppet tillkännagifvande sina moskovitiska symPp tier, sina inkonstitutionella tendenser; det andra, hvilket, efter att ha brutit hvarje förtroligare förhållande med hofvet i Petersburg, anslutit sig till vestmakternas politik och öppet höjt vår tids liberala och civiliserande iders fana? En skandinavick union till ett sådant pris skulle aldrig lyckas. Ingenting i verlden skulle i Sverge och i Norge förmå folket att antaga, icke ens såsom eventuella regenter, tyska furstar, hvilka synbart äro bundna vid czarernas vilja. Svenskar känna alltförväl historien, de äro likasom norrmännen alltför ömtåliga om sitt oberoende för att antaga ryska bojor, äfven om dessa skulle utsiras med skandinaviska färger och vara undangömda mellan molnen af en aflägsen framtid. Danskarne, hvilka sjelfve redan befinna sig vid randen af den afgrund, i hvilken deras nationalitet en dag kan komma att försvinna — endast danskarne kunna nödsakas att underkasta sig ett sådant öde. Skandinaviska unionen är af den högsta vigt för Europas frihet och intressen; den är kallad att i norden bilda en stat, nog mäktig för att kunna motstå Rysslands inkräktningar. Men en skandinavisk union med prinsen af Glicksburg i spetsen skulle föra till ett rakt motsatt mål; den skulle åt Ryssland skapa en vasall, bjudande öfver 7 millioner undersåter; Närvarande broschyr af baron Blixen, denne födde motståndare till skandinavismen, är märklig deruti, att den visar till hvilken grad unionstendenserna spridt sig inom nordens trenne riken. Den visar, att den tid är i annalkande, då i brist af diplomatiska förhandlingar sjelfva händelsernas tvång skall realisera de skandinaviska folkens önskningar. Den visar slutligen, att om en förändring i de tre staternas författning blir oundviklig, bör den ske till förmån för det parti, som framgår i bredd med civilisationen, och icke för det, hvilket fortgår i en motsatt riktning. Baron Blixens broschyr har i Sverge väckt en stor uppmärkramhet. En annan skrift öfver den skandinaviska frågan, utgången från kungliga boktryckeriet i Stockholm, har utkommit såsom ett svar på de af prinsens af Glicksburg svåger tramstälda åsigter. Den är anorym, men förråder en ung och måhända för konung Oscar kär(?) hand. Efter att ha kastat: en blick på skandinavismens historia, dess utveckling, behofvet af en praktisk lösning, upptager författaren hvar efter annan de invändningar, som uppkastas af dess motståndare, och vederlägger dem med mycken styrka i slutkonst och synnerlig klarhet i bevisning. Unionens nytta ur synpunkten af ett-gemensamt försvar ådagalägges på ett BRA een tär, In RR a Rn a AS SA Ar