Aftonbladet – 31 juli 1857, sida 2

Bettina satt så, att hon beqvämt kunde snegla åt begge hållen. Cecile fann snart, att hela middagen var anlagd på att förödmjuka henne. Abrabam skämtade öfver lärda fruntimmer, som icke kunde uppbära sin rol i societeten. Majorskan interfolierade om otacksamma varelser, som man upptog från landsvägen, och som ändå trodde ait lycka och öfverflöd vore deras arfvedel, och Bettina inkastade i sina samtal med sina grannar, och i fråga om de mest likgiltiga ämnen, reflexioner och infall, som, hörda af Cecile, ovilkorligen måste tagas som pikar och försök att såra benne i hjertat. Bland annat vände Bettina sig till en sskreter, som satt midt emot och som blek, med latt bröst och finveckad: skjorta samt hög, styf halsduk, spänd i nacken, gjorde anspråk på att vara filantrop. Hon gjorde för bonom en berättelse om en fattig flicka, som blifvit upptagen af en ädel dam, och fortsatte Ceciles hela lefnadsbistoöria, med ett uttydande af alla mofiver, så svarta, att sekreteraren ryste och försäkrade att en med sådana sjölsanlag vore oförbätterlig. Hör du, goda Cecile, hvad herr sekreteraren säger? återtog Bettina. Du ser så trumn ut; nej seglad ut, goda Cecile; ack! du som eger allt är icke glad, och jag som inte eger mera än ettrent samvete, lika tomt på förebråelser som min lilla plånbok på penningar, jeg är glad jag. ; Cscile kände någonting oändligt tryckande, det blef benze odrägligt, hon höll på att svimma och måste lemna bordet, Borgmästaren, som observerade hennes svindel, skylde på hettån. Hans fru åter, som vanligen klädde sig i bottiner och två schaJer trodde att Cecile förkylt sig, den enda utväg att bli sjuk hon kände, och sekretera3 ren med veckskjortan trodde att den rörande