Aftonbladet – 31 juli 1857, sida 2

fter min öppfattniög, är oläfipligare än denna; och turu den före sin tillkomst undergått pröfning af åde komiteer; rikets ständer och regeringev; vågar ag ändock påstå, ätt lagstiftafne ej gjort sig folli örtrogne med de förhållanden, som man velat genom lexna lag ordna. Man kan nemligen, vid den närnare kännedom af författningen, som af erfarenh-ten inhes, icke undgå stt Fanns, att dessa förhållanen cke låta på deua sätt sig bnda: Derta ivsigo äfen författarne till 1827 års föröfdvitig öm hemmanslyfning; och ehuru derföre författningen innehåller en bestämmelse, att hemman. finge klyfvas till hvad iemmantal som helst, allenast en åbo å den utklufna elen vore besvten, eller, med andra ord, ehuru förattningen således förbjuder klyfning af hemman ut fver besutenhetens Bräns, innehåller den dock icks got på förhand, lagdt binder för eh för långt ätfätkt lyfning, utan stadgar endast det äfventyr, att den, om innehäfver en hemmanslott under besutenhet, är underkastad lösningsanspråk. Lisningsrätten blefsåedes i 1827 års författnipg don enda regulatorn emot n för vidt utsträckt hemmansklyfning ; och vid närnare pröfniog skall man finna, att nigon annan reslering af dessa förhållanden ieke kan utfinnas, samt tt alla försök att. genom prevefitiva åtgärder förrindra hemmansklyfniogen äro vanmäktiga. Detta Lorde man finna, då man måste inse, att i st fritt land, såsom vårt, man ej kau neka någon tt insehafva, ega och begagna den jord, man ärft ller förvärfvat, då någon annan, som dertill har bätre rätt, derå icke gör anspråk. Hvilka lagar man in må stifta angående rättighet till lagfart och skattskrifning af sådana mindre lotter, kan dock ingen förhindra innehafvarne att ega och besitta dem, då ngen antian vill lösa dein, dereät man, ej skulle tillro sig kunna tillsätta en. generalåklagare, soil å sta.ens. vägnar sökte vräkning af alla dem, som hade mindre hemmanslotter än lag bjuder, då naturligtvis staten ock skulle inlösa dessa lotter. Men hvartill skulle då staten använda dem? De blefve väl ej större derföre, att de löstes af staten? De hinder för en för vidt utsträckt hemmansklyfaing, som man i 1853 års författniog sökt nedlägga, bestå nu deriäti, att man antagit ett visst hemmanval (olika å olika orter). såsom det minsta, livarunder klyfning utan föregående undersökning ej fär ske, samt att, om sådan klyfning ändock sker genom köp, skifte eller gåfvas, lagfart ej får beviljas, och ait egaren ej får för hemmansdelen skattskrifvas; äfvensom det stadgas, att förre innehafva:en emellertid skall ansvara för hemmanets utskylder, och att, om genom laga kraft egande, beslut blir förklaradt, att ilyfningen ej må tillåtas, köpet, skiftet eller gåfvan skall gå åter. Tror man sig då med dessa stadganen hafva vunnit hvad man åsyftat? Jag vågar besvara denna fråga med nej; men något, som man ej sfsett, har man vunnit, nemligen trassel och oreda, nödiga kostnader samt missaktning. för en lag, som i många fall ej kan: tillämpas, enär den ofta kommer i:strid med gällande civillag, för hvilken den snsetts-böra vika. 1840: års ständer hade, i sin ifver att hämma hemmansklyfaingen, i sitt då afgifna förslag, som ligger dill grund för 1853 års förordning, äfven hemstält att ofvanberörde föreskrifter jemväl borde utsträckas till och ega tillämpning å jordlotter, åtkomne genom det allmännaste af alla laga fång, nemligen arf; men detta fans för starkt. Då man i en förordning om hemmansklyfning ej tilltrodde sig kunna upphöfva arfsrätten och man ej heller kunde neka någon att ega och innehafva hvad han lagligen ärft, om den i ärfdabalken stadgade lösningsrätt ej ifrågasattes, fann mana klokheten bjuda att utesluta detta fång ur författningen. Denna förhindrar således icke att bemman genom arf sönderfalla i huru små lotter som helst, och att dessa sålunda klufne delar säljas och-lagfaras; och somde fleste klyfningar ske genom arf, inser man redan häraf författningens vanmakt. Författningen förbjuder icke heller att hemmansdelar, som vid dess utfärdande voro klufne i för små otter, få säljas och lagfaras. Det är således blott emot de hemmansklyfningar, som efter dess tillkomst ske genom köp, skifte och gåfvar, Man sökt nedlägga hinder. Men hurudant är detta hinder? Det upp bäfver icke. rättigheten för myndige personer att träffa aftal om jord; och hemmansklyfningar ske således fortfarande lika väl som förut, emedan ingen kan hindra köparne att ega och ionehafva hvad de köpt, om ingen derå väcker lösningsanspråk. Hindret skulle bestå deruti, att de nya egarne ej få lagfart. Men hvad vinner samhället häruppå? Jo att, utom den osäkerhet, hvaruti egaren af en mindre jordlott lefver i anseende till faran för lösningsanspråk, han försättes uti en ny fortfarande osäkerhet i afseende på bördsanspråk, hvilka bli farligare ju längre eganderätten, utan att få befästas med lagfart, fortfar, enär jorden oupphörligt stiger i värde Detta är således den beprisåde säkerhet i jordafåog man vunnit genom 1853 års förordning. Den nekade mantalsskrifningen. betyder. lika litet, emedan eganderätsen icke upphäfves derföre att egaren ej får skrifvas såsom. egare. Föreskriften om förre: egarens skyldighet, att fortfarande. ansvara för hemmanets utskylder, är af samma betydelse. Det händer ock icke så sällan att förre egaren är insolvent, och staten blir väl då bäst belåtenmed att bålla sig till rätte egaren. Men af allaföreskrifter är ingen olyckligare än den, att, om genom laga kraft egande beslut blir förklaradt att ifrågasatt klyfoing ej tillåtas må, köpet skall gå åter. — Jag vill upplysa förhållandet med ett exempel: A säljer till B en hemmansdel, mindre än som får klyfvas utan föregången undersökning. B söker lagfart, men denna afslås, till följd af författningens föreskrift. Han begär då undersökning; men undersökningsmännen förklara honom obesuten på hemmansdelen. Han söker ändring vid häradsrätten, som genom laga kraft egande beslut förklarar att klyfningen ej tillåtas mä. Köpet skall då enligt författningen gå åter. Men på hvilkens påstående skall detta ske? A är lika nöjd med handeln som B. Hvilken skall då drifva B från bemmansdelen? Här har man väl åter tänkt sig en generalåklagare, som å statens vägnar skulle föra talan emot B och drifva honom från gården, som staten väl då skulle lösa?! Man fioner således i hela författningen ingen föreskrift, som kan bringas till efterlefnad. Den utvisar från början till slut vanmäktiga försök att hindra hvad man på detta sätt ej kan förhindra, en naturlig, på i lag och giltiga eganderättsanspråk grundad klyfning eller sammanläggning af jordiotter; och man skall väl slutligen finna, hvad 1827 års lagstiftare insågo, att någon annan regulator emot en för vidsträckt hemmansklyfning ej finnes, än lösningsrätten, hvilket väl blir klart, när man besinnar att förfåttningen ej kan förhindra någon att ega och innehafva hvad man köpt och att det stadgade hindret för 13gfart icke förbättrar förhållandet. Att författningen i vissa fall står i strid med civillagen, har utskottet sjelft visat med det anförda exemplet af !); mantal, af hvilket, såsom man tänkt sig, hälften blifvit intecknad och exekutivt försåld. Utskottet erinrar väl, att då åtkomsthandlingar blifvit företedde af den beskaffenhet, att inteckning kunnat meddelas å den ena !,sdelen, deraf skulle följa att densamma vore fången genom arf eller lagfaret fång, och att 1853 års författning hvarken i det ena eller andra fallet vore tillsmplig. Häremot tillåter jag mig likväl erinra, att förordningen väl innehåller att den ej eger tillämpning å de hemmansklyfningar, som redan gått vå fullbordan vid dess utfärdande, der REA rå Saken ön om HE EE RR ENE mm Fer ———— Bettina satt så, att hon begvämt kunde snegla