Aftonbladet – 20 juli 1857, sida 3

det.stora kreditivet till upprättbållände af den på tagligen alirig Hotade neutraliteten. Talaren ansåg att fastän ödet så fogat, att just de sistsråder, mo hvilka. de betydelsefullaste anmärkningarne voro rikta de, redan hade gått ur Konseljen, så hade ändoti mot de qvarvarande, hvilka icke gjort föreställninga emot stadfäståndet åf landchöfdingeoch förmyk darekammaridstruktionerna, 106 regeringsformei bort tillämpas, enär dessa stälsråder annars betrak tades såsom betydelselöså och oansvariga bisittare kohbseljen. Med Mergel instämde Nils. Larsson oc Per Erik Andersson, Sahlström. anmärkte, att han i utskottet deltagit besluten om, alla. anmärkningarne och i alla de re servationer, uti bylka anmärkningar emot konunged: rådgifsare blifvit gjorda. Äfven Hade han varit å den: mening, att et mängd ndra såMirkninga varit befogade, mån hvilka förfallit genom den för seglade sedeln. Lika med vice talmannen ansåj han att till ständersas kännedom och.pröfning bord: äfven de anmärkningar hafva framkommit; hvilk: utskottets majoritet ansett sig, ej kunna gilla! : fråga om. första punkten-ansåg: han det för det all! männa, men. äfven för regeringen högst ofördelaktigt att statsrådets ledamöter icke stält sig till efterrac telse gräöndlagens föreskrifter att vid sysslors besit tande afgifva yttrande om de sökandes skicklighe oh förtjenster. En sådan underlåtenhet föranleder att konungen icke erhkHer Kännedom om de sär skilte rådgifvarnes åsigt om de sökatdes lämplighe för platserasa, och öppnar Vaägen för ett skadligt lyck: sökeri, så thycket vådligare just för öärvarande, son det allmänt erkännes att embetsmannaskickligheter år i tillbakagåendv. Men det var icke blott i frågs om. sådana sysslor, som tillsättas. efter: försläg, Sabl. ström ansett dessa anmärkningar af nödesj åtan äf: ven och i. synnerhet i fråga om så kallade förtroendesysslor, och talaren hade derföre också irstämi i hr Billströms reservation. I fråga om andra punk: -en fann han det föranleda sora olägenheter att ut ländnivgar tillätos förvärfvå fast egendom i landet utan att naturaliseras; och det Hade också fedan vi sat sig; så väl i fråga om ed mängd kommutälavgelägenheter som i fråga om rättegångar: DÅ förvecklingar, som af sådant kunna uppstå, öch hvarpå redam bevis icke lära säknåts, Kunna Jätt äfven få en politisk betydelse, såsom exempel från andfå länder också visat, och sålunda medföra verkliga vådor för landet; I fråga om fjerda puukten erinrade talaren, att det nu visade sig, det han haft stort skäl att uppmanacstindet; dåsekonomiutskottets betänkande om väckta motioner rörande ändringar i dem nya landshöfdingeinstruktionen förevar, att låta det bero vid hvad ekonomiutkottet åtgjort uti nämde fråga, utan att på något sätt gilla detsamma: Dennainstruktion hör tå af vonstitutionsutskottet visats vara i hög gråd idkönitutionel och försätta de underordhade tjöhstemännen i ett högst vådligt beroende af tandshöfdingarne, varföre talaren ansig åf stor vigt, att ståndet i anledning -Böäraf-beslöte eå skrifvelse till Kongl. aj: om förändringar i hämdeö instruktion. — Likaså an talaren vid sjette punkten, deruti utskottet anrkt, att i instruktioner för förmyndarekammaren i Stockholm ständernäs beskättöiögsrätt blifvit förnärmad; en skrifvelse om ändringar i instruktionen böra beslutas, så mycket Heldre, som det härvid gäller de omyndiges rätt, hvilken de sjelfve icke kunna bevaka. — I fråga om nionde punkten, som talaren ansåg högst vigtig, och hvilken han ansåg böra egentligen iräffa blott statsrådet Anjou, upplyste taiarep, att man blott genom eit slags ackord varit i stånd att få fram anmärkningar i afseende påränteg.fvarnes rätt, emedan det andra partiet blott velat göra anmärkning till räntetagares förmån. Efter oågra upplysningar huru fäntegifvare åt Strengnäs iaroverk . blifvit nödsakade att lösa räntoria efter bögre pris än det siadgade medelpriset; förklarade Sahlströrh sig ånse, dtt antirgen anmälån borde beslutas om ståndets: önskan att statsrådet Anjou blefve från sitt embete entledigad, ellef någon antianlämplig åtgärd vidtagas. — Vid tionde punkten erinrade talaren, att kad redån vid behandlingen af tredje hofvudtiteln uttalat sit mening ahgående regeringens sätt att handkäfva den utländska politiken; derför hade han fått uppbära mycket klander både af de konservativa och af vissa skandaltidningar; mör sålant ör tälaren, likgiltigt. Deh uti dennå punkt ahmärkta underlåtenheten, att icke innan beslut fattales i tillkallad gonatt statsrådsledåmots närvaro för redräga frågan, om Sverge skulle vara neutralt under tet krig; som 1853 hotade utbrista mellan åtskilliga makter i Europa, ansåg Sahlström innebära ett så: lant förbiseende af grundlagens bud, som skulle leda till ett emot grundlagarne stridande allenastyrande, och han ansåg anmärkningen i derna punkt så mycket vigtigare, som det vore önskligt att konungen i så vigtiga frågor inhämtade samtbge sina rådgifvares åsigter. Herr Ridderstads annärkningar emot regeringens utrikes politik trodde Sshls:röm befogade, och hade äfven instämt. utivhr Wahlströms reservation. emot utskottets åtgörände ned anledning af desamma. Det var talarens öfertygelse att Srerge skulle hafva vunnit vida mera, im vestmaktervas krig blifvit ledt till Östersjön, der le konnat förstöra de för oss hotande marinetablisementefna vid Kröåstadt, Sveaborg och Reval. Di vår, neutralitet lade hioder-i vägen för sådant; så i åst8 den anses hafvå vårit mera till Rysslands än vat fördel Håde denna neutralitetsförkläriog då .tke afgifvits, så hade vi troligen bu icke behöft anvisa så stora anslag till försvarsväseridet. MeäSåblström instämde Lundahl, Johan Johansson från Nerike, vice talman, Per Ersson, Anders Olsson ftån Jemtånd, Erik Larsson från Westernorrland med: fleri shdra ståndets ledamöter. Anders Eriksson från Efsborgs län förklarade sig: bysa de åsisterj som voro ittalade engeloch Säblström. Karl Magnus Knutsson delade äfreå i allmänhet Sablströms åsiger. Jän)Pertion från Upsala län likaså i fråga om nstruktionen för förmyhdarekammären i Stockholm ch räntegifvaras rä.t. Mallimin instämde obetingadt ned Sahlström. Ödman erinrade, att då af betäntdndet icke kunde synas; hvilka anmärgningar i utkottet varit ifrågasatta emot statsrådens embetsitöföing; och då de flesta af konusgens rädgifvare, not hvilka dessa varit riktade, redän afgått, så kunde let anses föga: angeläget att ingå i någon -härmare srånskning af detsamma. Men om än flera af de rämkomna anmärkningarne kunna anses vara af mindre betydelse, så äro dock andra af stor konstiutionel vigt, och om än vissa af statsråden afgått ir konseljen, så borde likväl icke sådant hindra stänlerna att uttala sitt omdörig om deras emhbetsföraltning. Granskningen deraf håde icke varitsådan len borde vara, emedan den blifvit en detaljgransking i stället för ett bedömande af det af regerinen följda allmänna system; hvarförö den enskilte ikidagsmannen måste så godt sig. göra lät söka ingå å en sådan, för att bilda sig ett totälomdöme, hvilet det eljest tillkommit konstitutionsulskottet att ifva. För en sådan granskning var likväl repres entatiten inskränkt till det knappa material betänandet-erbjtder. Det hade länge varit bekant att sfordringsväseridet icke varit sådant det borde vara, ch utskottet hade bort fästa sig icke allebast vid idaha PE förslag uppsättas, utan äfven och syntierhet vid förtroendeembeten, i fråga om-hvilas, besättande talaren ansåg stora skäl förefinnas 1 stort ogillande af det följda regeringssystemet. eskaffenheten af den nya landshöfdingeiustruktisen. ansåg Ödman böra hafva föranledt tillämpning 106 R. F.; men då sådant ej blifvit ifrågäsatt, förenade han sig med Sahlström i fråga såvl N denna punkt, som om den angående instruktioen för förmyndarekammaren. Den i 10:de punkten omärkta uraktlåtenheten vid behandlingen af misteriella mål hade väckt talarens förvåning, och et dervid ådägalågda systemet förtjenade alvarligt illande, då 11:te regeringsformen uppenbarliged