Aftonbladet – 8 juli 1857, sida 3

taren Uscar Nordant och 1 gar 6. m. SKradUucPlatpotaren Anders Blomqvist er den förre i Hammarbysjön och den senare i Årstaviken: BLANDADE ÄMNEN. Qvinnan såsom näringsidkare. Såsom ung fick jag ett förordnande åt norra Sverge och skulle uppehålla. mig några månader i staden H. Man: gaf mig. anvisning: på en urmakare Åkerberg för att få hyra ett trefligt logis. . Jag besåg rom: men, vär nöjd med dem och gick ner för att tala vid värden: Jag: steg in i ett stort rum på nedra botten; afdeladt på midten af ett skrank. Det var en urmakareverkstad. Jag blef något förvånad vid åsynen af de personer som arbetade innanför skravket; ty de voro fyra qvinnor. Förmodligen användas dessa qvinnor att putsa urboetter och dylikt, tänkte jag. Dagen derefter inflyttade jag i mitt nya logis. Ea dag, vid det jag drog upp mitt ur, sprang fjädern af. Jag gick ner i verkstaden ech fann ov, såsom vid mitt första inträde der, endast qvinpnor : densamma. Värdimnan i huset kom emot mig. Hon var omkring 38 å 40 år, med en präktig figur: och ewt intelligent ansigte: Hom var klädd med enkelhe och smak. Jag önskade få tala vid br Åkerberg, sade jag: min klocka har. gått sönder., Om hr notarlen vill lemna mig klockan, så skall den bli lagad... det är icke min man, utsn jag som är urmakare, tillade hon småleende, ty jag stirrade på henne med all den förskräckelse mina fördoma framkallade öfver min stackars klockas öde, i fall de skulle anförtros åt en qvinna. Men om notarien inte vill anförtro sitt ur åt mig,. sade hon med samma godmodiga småleende, så bor urmakar Östergren pä Fiskargatan. Visåt inte, min fru, svarade jag något förlägerv öfver mitt eget uppförande, ,etter ni vill ha besvär med uret, så lemnar jag det gernan. Var så god, terr notarie, och kalla mig inte fru. utan rätt och slätt madam. Min man är blott timmerman och jag sjelf. endast en fattig torpares dotter. Öfverraskad äfven af så mycken anspråkslöshet aflägsnad2 jag mig. Det är möjligt, tänkte jag, at: min klocka visar på sin sista timma; men hvad mer? Jg började. emellertid gå till mitt värdfolk om afunarna, och satt då och pratade med madam Åkerberg och ibland äfven med heones man. Deras lills bem utmärkte sig för den största ordning och pryd lighet. De hade fyra barn, af hvilka de vå äldst: voro flickor och modrens gesäller eller medarbetar i verkstaden, jemte en annan något äldre ogift qviopa. Gossarne voro ännu. minderårige och ginso : skola. Det enda som föreföll mig besynnerligt, va: ati mannen, en stor kraftfull karl om 45 är, alltir satt sysslolös i en stol eller i ett-soffhörn. En daj uttalade jag min förvåning deröfver till madam Åker berg. Min man är lam och har varit. det i åtta år, upplyste hon: Mitt intresse för den anspråkslösa och ändå si älskvärda arbetarefamiljen ökades allt mer och mer. och en afton då jag satt i den stora verkstadan, be rraktande den ännu vackra modren som arbetade med sina tvenne blomstrande dött-ar, vände jag mig till manven med den frågan: Men huru hir er hustra blifvit urmakare? a Det får hon berätta sjelfa, svarade Åkerberg och såg på sin hustru med ett uttryck af innerligaste hängifvenhet. Ja madsm, fortfor jag, bur ko . ni atttillegna er ett f mannevs privilegier? Jag-kan inte förstå shvarför ni räknar .hakätverken bland mannens privilegier; de utgöra ju blott bandarbeten, och till dessa äro väl vi qvionor lika skickliga com männerna, så framt de icke kröfva svörre kroppskrafter än vi ega. Det är först vid sådana fall som deras privilegier börja. Madamvar således en emanciperad qvinna Om dylikt har jag ingen kuuskap; menvjag tyeker som så, att hvarje man och qvinna böra efter bästa förmåga sträfva för sin egen och de siuas dagliga behof, samt hvar och en på sitt vis bidraga till e.t allmänt välstånd, så att icke samhället må belastas med dem, när de bli gamla och orklösa. Min far ar en fattig torpare, vi voro många barn och slato mycket ondr. Bröderna gåfvo sig ut i lära, så snart de blefvo så svora att någon vilie taga emot dem, och på det viset kommo treaf dem bort. Nu voro vi ändå två qvar I h mmet. äldsterbror som hjelpte far och jag. — Ofta, då jag gicki dagsverke på herregården, väokte jag öfver huru underligt det var stöldt här i lifvet, att jag som flicka icke hade annan utsigt för min framtid -än att tjena, och i fall jag icke blefve någon fattig torpares hustru, så skulle jag sluta i fattigstugan, sedan jag icke mer orkade släpa för andra, medan deremot bröderna, som gått i lära, om de vorg flitiga och ordentliga, skulle bli sivä egna mästare. och emotse. en lugn och sorgfri ålderdom. Hura gammal! var ni då?. frågade jig. Jag var bara fjorton år; men i den fattiges koja mognar eftertanken fort, och då de rikas barn leka bort dagen, så få de fattigas bjelpa till att skaffa bröd i huset. Min mor var en from och arbetsam qvinna; den vi barn af hela vårt hjerta älskade, och kanske just derföre, atthon oupphörligt släpade under tungt arbete, åldrades hon tidigt. — Då jag såg henne, eburu icke gammal-till årev, se ut som om hon redan varit en gumma, och då jag tänkte på att hon; efter fars död, på sin ålderdom icke skulle ega annan tillflyktsort än fattighuset, ifall icke henoes barn kunde draga försorg om hetine, så skar det mig i hjertät, och jag tyckte att den fättiga qvionans öde väl mycket liknade ett arbetsdjurs. Alla dessa tankar under tungt arbete nedstämde mig, så att jag var ett tyst och trumpet barn, missnöjd medmin lott. Jag: fick höra af en gesäll, att det fans en fra i Stockholm som var färgare och hette Renius, tror jag. När jag gått till skrift, bad jag prosten skaffa mig en tjenst i staden H—; ty i mina tankar spökade alltjemt den der frun, som blef färare. — På hans rekommendation fick jag också en tjenst hos en gammal urmakare med namnet Petterson och som var en enkling. — Jag hade icke varit der länge förrän den elaka hushållerskans behandling gjorde att min tjenst föreföll mig.somdet mest tryckande slafveri; men jag fördrog utan knotdetsamma, blott för nöjet att om morgnarne få stjäla mig in i verkstaden och, stående bakom den gamle gesällens stol, åse huru han arbetade. — Gubben tyckte jag var en rolig flicka, och en dag sade han skämtande: Hör på Karin, du skulle kanske ba lust att lära dig urmakeriet? — Jo det bar jag vissto, svarade jag. — Han gapskrattade, hvarefter: jag tigande vände mig ifrån honom och lemnade oedröfvad verkstaden. En annan dag ropade-min gamle husbonde mig in till sig. Han var en stilla och beskedlig man; som behandlade alla med godhet. Hvarföre är du-så gerna i verkstaden och ser på huru Carlqvist arbetar?. frågade hån. — Jag tycker det är så roligt att se huru Han sätter ihop klockör. Jag villeså gerna lära migarbeta såsom Carlqvists, rillade jag nästan bäfvande. — Ville du bli nrmåkare? frågade min husbonde och betraktade mig uppmärksamt; Ack! om jag bara. fingel utrovv FIRPPRAA ETTOR ERNA ER ss Nat många gånger måst höja sin-tanke upp till det eviga, då de ej funnö rättvisa på jorden, under det att vi suttit i soffan som fruar och sqvallrat om pigor och smörpriser.