Aftonbladet – 1 juli 1857, sida 3

reduttet och andra förskafisningar, som de sedan till uppmuntran öch stör tillfredsställelse fingo, fördelade i olika partier, anfallaroch försvara. Doktor Säve slutade med att förorda löneförbättring äfven för Gotlands nationälbevärings officerare och för lifbeväriogsregementet. Hr R. N. G. Montgomerie talade för bifall till hvad E. M:t äskat för inrättandet af ridskolor för kavalleriet, nemligen . 25,000 rdr om året. Han ansåg det inkonseqvent att antaga principen om stamtruppernas bättre öfning, men likväl vägra det begärda anslaget till ridskölor. I fråga om beväringens öfning ville talaren iogalinda motsätta sig det af K. M:t dertill äskäde anslsg; men med en sådan uppoffring både af penningar och synnerligen af tid, som en utsträckt beväringsöfoing förutsätter, borde åtminstone ändämålet dermed vinnas. Krigsministern hade sjelf i sitt vid den kongl. propositionen fogade yttrande till statsrådets protokoll uttryckligen förklarat, att för ändamålet af fullständig öfoing ät beväringen erfordrades upprepad sammandragning till möten under 3 på hvarandra följande år, och likväl hade ban stannat vid att äska anslag till ett 30 dagars möte. Afdelnipgen hade emellertid, för att åtminstone någorlunda vinna ändamålet, fördelat öfvingen på 2 år. Att ingå på en betydlig uppoffrivg utan att ändamålet vunnes, ansåg talaren oklokt. Anders Eriksson från Elfsborgs län sökte försvara utskottet emot de tillvitelser, som blifvit riktade mot detsamma för dess besparingar, hvilka Anders Eriksson ansåg ganska ringa, då utskottet föga afvikit från Kongl. Maj:ts propositiop. I fråga om löneförhöjningarne trodde talaren, att ingen: skulle vilja motsätta sig sådana, såvida blott folket kunde åstad kommua dertill erforderliga medel. Det är visserligen sant, att krigsbefälet är nödvändigt; men äfven alla 1ndra samhällsmedlemmar äro för sambällslifvets bestånd lika nödvändiga, och buru skulle det gå om åfven personer, som idka andra lefnadsfång, skulle, under åberopande af. deras yrkens nödvändighet. komma och begära statens rmellankomst för förbittrade vilkor åt dem? Om behofvet af bättre inkomster skulle utgöra grunden för statens anlitande, så kunde äfven jordbrukare efter ött eller par missväxtår infinna sig med sådana anspråk. Man hade talat om nödvändigheten af Slitö befästande. Men senaste tidens erfarenhet hade ådagalsgt, att inga fästninsar i längden kunna hålla ut emot en angripande fiende med tillräckliga resurser. Tiderna nu äroannorlunda än för flera hundratals år sedan, då män sar tvungen att befästa hvarje boning, Såsom skäl åberopar man nu, att landet icke kan skyddas af diplomater, utan mås.e hafva en krigsmakt med dess materiel och krigsmedel till sitt skydd. Annorlunda iät det, då det var fråga om anslagen till diplomatien. Då sades, att den borde hafva högre löner, ty genom dess verksamhet kunde krig förekommas och bled sparas. Om fara verkligen uppstår, så trodde talaren att ingen skulle rygga tillbaka för de uppoffringar, som erfordras; men ändamålet af ett betryggande försvarsverk är icke bättre vunnet med nuvarande bevärings öfning under 30 dagar. än under 12. Behofvet af krigsmaktens utvidgning mnumera ansåg talaren icke fullt klart, då vi genoni vår diplomati fått vårt lands gränser garanterade af två de mäktigaste makter. En talare hade jemfört tiden för beväriögsmötena med tiden för religionsöfningar, men om man ock åsidosätter den religiösa anledningen till dessa dagars användande till annat än arbete, så behöfs lisväl ledighet den 7:de-dagen från arbetet, blott för att.hvila efter detsamma. En föregående talares (Petter Jönssohs) anförande förklarade sig Anders Eriksson på det högsta ogilla. Han kunde icke tro, att allmän folkbeväpning skulle bland folket röna så mycket missnöje. Tvärtom ville han hembära de talare, som förordat: ensamma, sin erkänsla. Då det var fråga om bevi.jandet af anslag, borde man icke se på enskilta förhållagden, utan på den generella ställningen. Alla löntagare hade begärt ökade löner, öch stora företag voro åfven beslutade att utföras, hvartill medel måste anskaffas: Hr C. A. Mannerskantz ansåg det förevarande åmnet vara lika vigtigt som jernvägsfrågan. Försynen har skänkt vår folk många dyrbara fördelar, mep främst ibland dem vår inre fihet, hägnad af en konstitutionell författning, som Medgifrer öss att fritt tänka, tala och handla samt deltaga i afgi randet af det allmännas vigtiga anvgelägenheter. Det är dessa förmåner som låtit oss, ehuru ett fåtaligt folk, glest kringspridt på ett vidsträckt land: med en jemförelsevis hård natur, framgå på civilisa: tionens bana i jembredd med andra i visst hänseende bättre gynnade nationer. Det är dessa förmåner vi böra taga i vård genomatt fullkomligt upp-:i rätthålla vårt yttre oberoende icke blott i nödens : stund, utan städse, så att vi alltid kunna sjelfständigt och utan ätt lita på andra handla såsom oss : rät. synes och, om vi så finna för godt, vandra vår ! egen väg. Men befinna vi oss för närvarande i en): sådan ställning? Talaren ville icke undertrycka sina tvifvelsmål om att vi för närvarande innehafva en så fast och trygg ställning (bifall); han! betviflade icke-att-svenska-folket har nog-kraft-att . bestå ett fisndtligt angrepp, men han trodde icke ! att våra krafter äro så samlade, så ordnade och sål fvade, att icke vi till en början skulle få vidkännas : le svåraste uppoffringar. Vår arme är icke nog of-:i rad, och icke ens nog tälrik att kunna skänka oss! rygghbet på alla punkter af vår vidsträckta anfalls-! träcka. Vi hafva en stor flotta, ett arf från förfäder, som det faller sig svårt att afstå, men den tjenar! ndast till att oroa en anfallande fiendes kommunika) O ioner,. utan, väsentlig användbarhet för. försvaret. ! Vi hafva en beväring, som endast står såsom en medvorgerlig plikt i förfatningarne och alldeles icke är ärdig att deltaga i landets försvar. Talaren trodde l nda utvägen att betrygga vårt oberoende vara attå jeväpna hela vår manliga befolkning ide yngre åren. Vi bafva en stark fiende; men lyckligtvis ligger melan hozom och oss den breda och djupa gref, som ildas af Östersjön, hvilken hindrar -honom att an-) ripa oss med alltför öfvermäktig styrka på en gång. ! rör att emoistå honom erfordras likväl att uppbjuda ! la vårt lands lefvande försvarskrafter. Efter denna : d kan Skåne uppstäila 50, Småland 40 till 50-tusen nan, Mälardalen en lika styrka o. 5 v., så att vild fverallt kunna möta honom med lika stor styrka, om han möjligen kan till vårt land öfverföra; och) m ban någon gång skulle komma med allt för stora I 2 rafter, så skall vår stridsmakt tillväxa och blifva fverlägsen i samma mån ban intränger i landet och å 3 örsvagar sin styrka. Blotta visshe:en, att han? är skäll möta :oss fullt ordnade och beväpnade, skall fskräcka honom. från ett allvarsamt angrepp, pål? vilket han skall riskera hela sin asfallsarme. Ta-d ren ville medgifva att hans förslag till ett ordoadt I ! lkförsvar måhända icke. innefattar det bästa eller i nda medlet; men säker ansåg han sig kunna vara j-i tt det förtjenat en alvarlig undersökning. Han hade kg id motionens remitterande till statsutskottet begärt hrs tt utskottet måtte yttra sig om förslaget, men nåhö: ot yttrande härom bade icke influtit i det utlåtan e, som afhandlar anslagen till försvarsverket. Han 8! ade deren.os hört att motionen blifvit undurskjuter MH ett arbet utskott, der den måhända ligger unavgömd bland ändra motlonärers framställningar i fc mma syfte. . Tal; hade likväl trött, ätt man borde; C! nan man inlåter sig på att tillsläåppa medel till först jatsverket, allvarligt undersöka grunden hvarpå hela 8 ess. bygnad hvilar. . Han ville icke-klandra ,utskot. ) ol t härför, utan tillskref det våra riksdagsformers Im edtyngande inverkan, hvilken han ansäg högst bet hb: aglig. Hadeutskottet kommit till pröfoiog af tal:s ) li otion, så trodde Ken att sådant skulle baft tilll! ljd en; tillstyrkan: till ständerna: att; beslutaxen an: Klan till K M-.: att oavanska fallkat tara villiot. en rr