Aftonbladet – 30 juni 1857, sida 2

afbröt prosten, som i dag icke tycktes tåla gin gamla systers visa anmärkningar. Ja, Jacobina har rätt, Gud skaffar oss alltid någon god menniska, som för hans skull bjelper. Jonsson var klockare och orgelnist i sockenkyrkan. Han var en medelålders man, redlig och god, mycket instruerad, ty han var magister och kallades äfven så; men framförallt musikalisk. Hans hustru var en riktig mstgumma, fryntlig blott man ej försmådde, men för öfrigt icke sällskap för honom. Hon hade mindro än litet bildning, och han mer än mycket, och ändå kunde ingen man mera varmt älska sin hustru än han, och göra henne till viljes i allt bättre in han. Dstta berodde derpå att hon blott läst i två böcker, begge lika tillgängliga, i bibeln och i sin Mans hjerta. Man dessa kunde hon också utantill och det var häruti hennes stora konst bestod alt utan någon högre intelligens och utan kunskaper kunna fängsla en intelligent och kunskapsrik man. Detta ör det andliga väls det som man aldrig ändå läser sig till. En söndag då jag fick fara med husmaåmsellen och syjungirun till EYTkan, ty Jag Var ändå pj sorts rangperson bland de öfrige, satte jag mig På orgelläktaren. Jag hade spelat piano för ;uvernanten och kunde en af herr Jonssons favoritmarscher utantill; på den bygde jag min plan. Jag bad honom om att få spela utgångsmarschen. . ih nej, lilla Cecilies fingrar äro för svaga, det är ett styft orgelverk, sade han, men försök sedan. Jag måste hem när de andra åka.p Åh kan inte lilla Cecile bli qvar hos oss, jag skall taga min häst och Nilla snurran, Cecile vet ju att min gamla schäs kallas så.s pSagdt och gjordt: jag är bjuden till magisterns, han skjutsar sjelf hem migs, hviskade jag till mina reskamrater, och desse, hvilka