Aftonbladet – 19 juni 1857, sida 2

Sådana voro. i få drag socknen och folket. Det var icke så alldeles utan att man ansåg sig som en slags hel karl, då man barfotad larfvade på den smala slingrande gångstigen, som ledde från Ede postgård (som det på landet heter) rätt genom skogen till Åbro. Det der rätt genom skogen är ett uttryck, som icke bevisar annat än att vi önskade ha vingar, ty, sanningen att säga, det borde i sjelfva verket vara oanvändbart på våra skogsstigar som ej tio alnar bortåt behaga gå rätt. Man var ändå, när man så der barfotad sprang genom skogen, ingen klen karl. Det var nemligen Petter från Edefällan (en backstuga under Ede), som nu var ute på en vigtig mission. Pojken var omkring eifva—tolf år, en sådan der liten, spenslig patron, som ej börjar att riktigt växa förr än han fylt tjugu år, men då på en gång skjuter upp som en ung gran, hvilken icke beller riktigt vill komma sig före, så länge den står skyddad af sina grannar. Det är en egenhet af vårt folk att ej tåla de väldiges protektion eller trifvas öfverskyggadt sf grannarne. Petter, solbränd i fysionomien — ty det var i Juni månad och vårsolen brynte huden — var långt ifrån väl klädd. Halmhatten var något litet för stor och sammansydd i öfre kanten; tröjan och byxorna lappade; men allt ändå helt och rent. Sjelfva lapparnes påfästning med en riktig söm föreföll som om gossen burit med sig en orlofssedel öfver sin mor — en fattig mor, som älskade sina barn och vårdade dem. Modrens karakter bevisar sig alltid i barnens klädsel. Aro de utstyrda, då är modern fåfäng och ytlig; äro de slurfvigt klädda, då är hon vårdslös; men, huru fattig hon är, kan hon lappa väl, när hon måste lappa — och då är en bra moder en som känner att hel ochi:ren ärjgallt ; hvad som fordras.