Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 3

Rp UISRUDES SRVISIDETeA MACAU IVISIaK UIN Läxa a CSpTUulviones Hösen i banken, diskontverket oeh lånekontoren biÅA fölls utan diskussion. DAGENS PLENA. Ridderskapet och Adeln har på förmiddagen endast medhunnit behandlingep af lagutskottets betänkanden n:ris 35 och 36, af I hvilka det förra blifvit återremitteradt, det senare bifallet. Det förstnämda betänkandet tillstyrker K. M:ts proposition om antagande af en författning angående straffarbetes. och fängelsestraffs verkställande i enrum. Detta betänkande understöddes af justitieministern hr Ginther, statsrådet frih. af Ugglas och Å generaldirektör Stråhle, hvilka försvarade bestämmelÅ serna i lagförslaget och sökte ådagalägga, att dess fJantagande skulle medföra stora fördelar, hvilka man ej borde äfventyrå för att söka göra gällande då Tolika meningar, som möjligen kunde förefinnas med arsfende på en och annän detaljbestämmelse. terremiss af betänkandet yrkades deremot af grefve E. Sparre, frih. C. Wrede samt hrr Carleson doch Bjerta, hufvudsakligen på den grund, att alltför stort utrymme biifvit lemnadt åt verkställande maktens godtycke vid tillämpningen af de nya straff. arter, som här vore i fråga att införas, och detta utan att det ens blifvit bestämdt hvilken af den verkställande maktens organer afgörandet tillkomme. Dessutom hade man förbisett den grundprincip, som det vore af så stor vigt att ej förlora ur sigte då fråga vore om hela straffsystemets rekonstruerande, den principen nemligen, att då en art af fängelsestraff skulle tillämpas, som man anser kraftigare och verksammare både såsom försofing, varnagel och förbättringsmedel, borde också strafftiden i förhållande dertill förkortas. Ståndets beslut om återremisi följde utan votering. Det senare betänkandet, eller n:o 36, afstyrker väckta motioner om upphäfvande af kungl. brefvet af den 17 Oktober 1778, angående barnamord. Den ene motionären, hofpredikanten Tham, uppträdde här emot utskottets förslag, yrkande först bifall till ett i hr Adlercreutz reservation afgifvet förslag, hvilket yrkande) han dock sedermera förändrade till en-begäran om återremiss. Han sökte gendrifva den lagutskottets redan vid förra riksdagen afgifna och nu åberopade vederläggning af de för en dylik motion då anförda skäl, sökande i synnerhet ådagalägga, att det fördöljande af sitt tillstånd, hvartill 1778 års bref berättigar häfdad qvinna och barnaföderska skulle föröka barnamordens antal och uppmuntra till osedlighet. — Detta yrkande om återremiss understöddes af hrr Adlercreutz och Carlheim-Gyllenskjöld, hvilken sistnämde sade sig på grund af de utaf domrarne uppgifna motiverna för barnamord känna, att åtminstone på landet vanligaste anledningen till barnamord är modrens begär att dölja sitt felsteg, och att, om qvinnan icke haft den rätt att sig fördölja, som 1778 års bref gifver henne, skulle många barnamord ha uteblifvit; upplysande talaren likväl på samma gång, att barnamordens antal på sista tiden varit, proportionsvis till folkmängden, till och med något mindre än tillförne. Hr v. Koch och hr Dalman yrkade äfven, den sistnämde i konseqvens med sitt yrkande på arfsrätt för oäkta barn, återremiss i syftning att erhålla ett stadgande, hvarigenom det skulle blifva oäkta barn möjligt att upptäcka sin moder. För bifall till utskottets betänkande uppträdde deremot grefvarne Anckarsvärd och Sparre, hrr Carleson, Hjerta och Printgenskjöld, hvilka ansågo, att de bekymmer och den vanheder, som åtföljde ett felsteg sådant som det ifrågavarande, vore straff nog, utan att man genom lagstiftningen skulle ytterligare dertill lägga sten på börda och, i stället att förekömma barnamord, måhämda föranleda sådana genom de förökade anledningar qvinnan derigenom skulle få att söka undanrödja spåren af sitt felsteg. Hr Carleson sporde, om ridderskapet och adeln skulle vilja bidraga till återinförandet af alla de straffbestämmelser för lägersmål, hvilka 1778 års kopngl. bref afskaffat. Hr Hjerta varnade mot de öfverdrifter, bvartill zeloter och purister så lätt låta hänföra sig och hvarpå historien företedde så många vittnesbörd; han erinrade derjemte om den omständigheten, ait alla yrkanden på upphäfvande af 1778 års bref kommit från medlemmar af presterskapet, och han ifrågasatte, om de ej möjligen dervid varit ledda af ett, om än omedvetet, begär efter litet mera prestmakt, något litet lutersk papism. Grefve Anekarsvärd, som varmt understödde bibehållandet af 1778 års förordning, ansåg, det man ej genom dess upphäf. vande borde börtkasta ett af de vackraste minnesblåden från Gustaf III:s tidehvarf, och hvilket invigt den mildare lagstiftning, som sedermera genom tidsandans mäktiga inflytelse efter hand blifvit införd. Grefve Sparre inskränkte sig att-till-stöd för sin åsigt om samma förordnings bibehållande u3pläsa det af de mest ädla och upphöjda åsigter dikterade svar, som regeringen år 1786 afgaf på presteståndets redan då gjorda första framställning om det ifrågavarande kungabrefvets upphäfvande. Betänkandet bifölls utan votering. Presteståndet. agutskottets betänkande n:o 36, afstyrkande af hr Tham och prosten Melander väckta motioner om upphäfvande af Kongl. brefvet den 17 Oktober 1778 angående: barnamord, var föremål för en längre diskussion, hvarunder prostarna Melander och Ljungdal samt doktor Björkman yrkade, att betäskandet skulle med ogillande läggas till handlingarne. Såsom skäl härtill anfördes hufvudsakligen den anda af osedlighet, som genomgår ifrågavarande Kongl. bref, och som särdeles visar sig deruti, ait brott mot 6:te budet der betecknas såsom föråldrade fördomar. Domprosten Björling och doktor Sandberg ansågo, att pre1. steståndet borde yttra sig för upphäfvandet af detta Koögl. bref, enär derigenom ståndets ogillande af ifrågavarande betänkande kraftigare uttrycktes, och det vore en motsägelse att vilja gifva oäkta barn rättighet att ärfva sin moder, men tillåta att modren skulle få blifva okänd. Riksarkivarien Nordström ansåg vådligt att upphäfva en författning, som hade så myeket stöd i allmänna tänkesättet, och som derigenom att den, oaktadt alla anfall, förblifvit gällande i 70 år, ådagalagt att den egde skäl för sig. Af ett upphäfvande skulle troligen presterliga inqvisitioner blifva följden. Yrkade bifall. I samma syftning talade doktör Säve. Prosten Lendgren ansåg prestea böra befrias från skyldigheten att aflösa mödrar, om hvilka han ej visste, huruvida de hade tagit lifvet af sina barn. Genom votering beslöts med 28 röster mot 18 sam Anskada kharttarandet af ardan mad IF.