Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 2

ledning finnas inga egenskaper, hvilka väl utvecklade, icke qväfva felen, isynnerhet hos en älskande flicka, och han kände lust att åtaga sig dennaledning. Sålunda kom Octave, steg för steg, ända derhän att betrakta såsom önskvärdt ett äktenskåp, som i början synts bonom : omöjligt; ban föll så mycket snarare på denna tanke, som Sextilies föräldrar och bon sjelf icke tycktes göra något bemödande för att förraå honom dertill. Han blef emottagen med välvilja hvar gång han kom i huset, men han var icke föremål för någon af de der studerade förekommande artigheterna, de der betydelsefulla små konsterna, hvilka alltför ofta användas af flickor, som önska sig en man, och af föräldrar, som vilja ha en måg. Handlade herrskapet de Martrais sålunda af beräkning? Ville de genom en låtsad likgiltighet hindra Octave ifrån att fatta något misstroende och fånga honom, utan att han märkte det? Eller härledde sig denna ringa ifver ifrån det sinneslugn och den sjelf-tillit, som en vacker hemgift alltid skänker? Octave försökte icke att lösa desea frågor, vi skulle icke ens våga påstå, att de föllo honom in, så mycket inverkade det förtroliga umgänget med Sextilie helt hastigt och menligt på den klarsynthet, som han i början visat, och som en liten tid lugnat friberrinnan dAubray. Lyckligtvis kunde en så vaksam mor som Octaves icke dröja att märka den hastiga förändringen hos hennes son; han var ständigt tankspridd; han blef ofta utan skäl sorgsen och drömmande; han, vanligtvis så meddelsam, blef på ett oroande sätt förbebållsam, och i stället att såsom förut tala om Sextilie, granska hennes fel, göra spe af folk, som voro nog elaka att vilja gifta honom med henne, undvek han omsorgsfullt hvarje samtal, hvaruti ban anade att han för första gången i sin lefnad kunde bli af olika tanke med sin mor. Dessa tecken skulle ha tillräckligen upplyst friberrinnan dAubray, om än några 1 kgiltiga ersoner, bland hvilka fru och mamsell Macd borde räknas,! ickehade gjortZsigTettinöjejaf