Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 2

Ien att ega en stam, som icke är tillhopskommen genom konskriptionens tvångsband, men som dock har en helt annan karakter än den vanliga hos värfvade trupper, och hvilken oaktadt sin militära b.stämmelse står i nära och nästan oafbrutet sammanhang och beröring med folket. I äfseende på denna truppstyrka, som möjligen bör undergå en eller annan reduktion eller förändring i sin samömansättning, måste en ny uppfattning göra sig gällande, om man afser att erhålla ett väl ordnadt och omfattande nationalförsvar. Man bör helt och hållet betrakta den sågzom stamtrupp för en folkbeväpning och-ur denna synpunkt ordna dess öfningar och alla dess förhållanden. Man måste helt och hållet lägga bort den gamla upp: fattningen af densamma, såsom vore den i första ruvamet äranad att paradera vid högtidliga tillfällen, att pinas med en hop onödiga lekverk samt behandlas såsom en hop dockor, dem mån för sitt barnsliga nöjes skull foch påkläder i enlighet msd sina nycker och infall. Öfningar i krigiskt bruk af vapaen, inlärande af fälttjensten; underbygnad för att kunna tjena såsom instruktörer, samt vana och härdighet för att kunna bilda dugliga kadrer åt en större, mindre öfvad styrks — se der hvad som hos vår armå bör träda i stället för Gamachenthump, paradtjenst, ståt ach flärd. Det är under förutsättning deraf, att er sådan förändring skall ega rum och att man apphör att plottra och bråka med hvarjebanda onödiga uniformsförändringar och dylikt, som vi anse att rikets ständer kunna och böra anslå de medel regeringen äskat till förökade vapenöfningar så väl för armn som beväringen. Den vidare utvecklingen och utvidgningen af vårt beväringssystem blir derefter den fråga, som allt mera måste taga uppmärksambeten i anspråk. Ett af de första stegen på banan till den allmänna folkväpningens realiserande borde utan tvifvel vara borttagandet af lejningsrätten. Om landet kan försvaras af färre krafter än de,som liggai alla dess vapenföra mäns armar, så är det dock obilligt och demoraliserande att någon genom penningar skall kunna friköpa sig från denna plikt; ett nationalbeväringssystem, som endast nödgar den fattigare att tillsammans med några lejda personer bilda landets försvarsstyrka, hvilar på lögn och orätt och kan icke alstra den anda, som bör lifva en verkligt nationell här, för hvilken vapenplikten kännes såsom en ära och icke såsom en förnedrande börda, från hvilken man befriar sig genom penningar eller knep och bedrägeri mot staten. A? särdeles stor vigt för en framtida fullständigt organiserad folkväpning är dst äfven, att mån så snart som möjligt införer vapenöfningar i alla våra offentliga skolor. Utom det ofsntliga inflytande, som detta skall utöfva på nationens krigiska förmåga, skall det äfven i moraliskt och fysiskt hänseende visa sig ytterst välgörande, genom att befordra gossars och ynglingars ru alltför mycket försummade kroppsliga uppfostran, genom att bidrega till utvecklingen af mod och kraft, en fri manlig personlighet, samt en varm patriotisk anda. Härigenom skola dugliga officersämnen för vår armå äfven lätt uppenbara sig, samt nödigt befäl och underbefäl icke tryta, då det gäller att taga nationens alla krafter i anspråk. Vår s. k. krigsakademi med ett eller annat hundradetel af kasernerade barn och ynglingar, i förtid bestämda för soldatyrket, är en institution, som icke bör ha ling framtid för sig. Vi hoppas, att rikets ständer skola fäste tillbörligt afseende vid den mening, som stateutskottets utgiftsafdelning om denna akademi i dess närvarande skick yttrat. En militärisk författare yttrade 1842: Iaga särskilta krigs skolor tör barn böra finnas, utan den humanistiska bildningen bör gemenramt för alla dem, som bestämmaz stt såsom, embetsmän tjena staten, fortgå i skolor, gymnasier eller vid akademier, tilldess de aflagt de kunskapsprof, hvilka äro att anse såsom ett för hvar ech en nödigt minimum). Vi boppas, att man åtm nstone inom det tongifvande partiet på riddarhuset icke skall jäfva denna auktoritet, ty den citerade författarens ramn är Å Henning Hamilton.