Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 2

folkfrihet fientlig makt. Öfvertygelsen härom gör sig, som sagdt, med hvarje dag allt mera gällande; derom vittna flera vid denna riksdag väckta motioner och de genom dem, redan vid deras, remitterande, framkallade diskussionerna; derom tala de yttranden i ämnet, som framkommit: inom landets press. För oss särskilt hår gånska mycken upplysning i detta hänseende vunnits genom den mängd insända artiklar, smärre uppsatser och påpekningar, som vi sedan riksdagens början fått emottaga från olika delar af landet och från personer af olika samhällsklasser, och af hvilka vi redan meddelat och efterhand skola ytterligare meddela våra läsare ett och annat. För så vidi v: kunna bedöma sakernas ställning och den allmänna stäraningen, anse vi oss: kuena förutse, att intresset för denna stora l: nationalangeligenhet snart skall framträda med oemotståndlig k-aft och alstra en till omfång och styrka långt större agitation, än den som ör några år sedan egde rum emot bränvinet, k:nske större än någon som i senare tider egt rum i vårt land. Det är derföre af stor vigt att begreppen i letta hänseende på förband något redas, så att allmänheten från början har för sig fullt klart hvad som omständigheterna verkli3en kräfva, och icke öfverlemnar sig åt några toma, för ögonblicket behagliga, men i sjelfva verket ytterst föråerfliga illusion r. All mänsa rösten här höjer sig med allt större styrka, i öfverensstämmelse med hela den civiliserade verldens mening, emot stående härar och för en allmän folkväpning; men. vill man praktiskt genomföra någonting i detta hänseende; så måste man göra för sig klart så väl hvad det är man verkligen vill, som den väg, på hvilken man kan ha rågon utsigt stt från de bestående förhållandena, och med de medel som stå till buds, komftåa derhän. De stående härarne i Europa äro en frätande kräfta för samhällena — ået erkänner män aumera allmänt. De vidmakthålla detta slags beväpaade fred, som i vårt så kallade uppiysta tidehvarf borde vara ett längesadan tillryggalagdt utvecklingsstadium; de lägga hinder i vägen för utvecklingen af det allmänna välståndet, genom att årligen från det skattdragande folket taga 2 å 3000 millioasr rdr, för att dermed hålla på benen 31, millioner soldater, hvilkas bortryckande från jordbruket och näringarne utgör en ännu större national förlu:t. De ha också i alla tider visat sig vara svaga stöd för friheten, för nationaliteterna, ja för tronerna. Då ett folk allvarsamt varit hotadt till sin existens, och då det egt krafi nog att kunna skydda sitt lif, har detta vanligen skett genom en folkväpning; det är blott genom den som en liten stat kan ha någon utsigt att med lycka och framgång kämpa och försvara sig emot stormakter. En stående här, så snart den är större eller annorlunda organiserad, än som behöfves för att utgöra stam för en folkväpning, är så långt ifrån att vara någonting oundgängligt för ett verkligt nationalförsvar (hvilket vi då natur ligtvis icke anse omfatta krig för eröfringars och politiska nyckers och intrigers skull). att den tvärtom är ytterst skadlig och fientlig mot folkens frihet och sjelfständighet. Ytterst dåraktig är emellertid den föreställningen, att en tumultuarisk folkresning i sjelfva nödens stund skulle vara tillräcklig för att afvärja de faror, för hvilka ett folk utsättes enom en stark och mäktig fiendes anfall. En dylik folkväpving i enlighet med forntida ider och förhållanden, har ingen tillämpligbet i vår tid och med den utveckling, som krigsväsendet nu erhållit. Den mest lågande fosterlandskänsla, det starkaste nationalhat mot fienden göra icke tillfyllest, då det gäller; och en utbildad industri, goda finanser och ändamålsenliga kommunikationsanstalter äro vissarligen förträffliga bjelpkällor till ett lands försvar, men de förmå icke göra fienden något afbräck. Dertill fordras krigsdugliga härar. Den allmänna folkväpning, som hvarje fritt folk, i synnerhet om det befinner sig uti samma ställning som vi, bör eftersträfva såsom ett mål, genom hvars uppnående dess nationella oeroende är fullkomligt tryggadt mot yttre våld, är den, der hvarje vapenför min ieke blott har nödiga vapen i sitt hus, utan äfven förstår att begagna dem uti krigstjenst. Till ett dylikt möl kan man emellertid icke komma i en hast. Nationalförsvaret, uppfattadt såsom en på alla medborgare hvilande angelägenhet, förutsätter en stegrad nationalkänsla, en lifvad allmän anda, cen förändrad allmän uppfostran. Det skail bli en grundsats, som gör sig gällande för nationalmedvetåndet och liksom insupes med mo?ersmjölken. Om det också behöfves någon tid, innan vi kunna tillfullo nå detta mål, så kunna vi dock ofördröjligen: gripa oss an med att, genom att reformera och utveckla det bestfende, närma oss dertill. Uti Schweiz, hvarg ställning i så många hänssenden är jemförlig med vår, ega vi.ett uppn untrande föredöme i afseende på den kraft en ordnad folkväpning gifver, och äfven på pärmare båll, på Gotland, kunna vi se, huru ändamålsenlig och kär för folket en dylik institution är. Vi hoppas, ett rikets ständer vid denna rikedag åtminstone måte åvägabiinga, att en komi. nedsättes för att utarbeta ett omfattande förslag till ordnande af vårt nationalförsvar med en vidsträcktere tillämpning af principen om allmän vapenplikt. Genom vår indelta armåe ha vi den fördeutvecklade, icke qväfva felen, isynnerhet hos en älskande flicka och han kände lust att