Aftonbladet – 12 juni 1857, sida 2

af allt för stora förhoppningar om den inkomst jernvägarne till en börjar skola gifva; att, såsom hr Henschen gjort, beräkna passagerareantalet å ångfartyg mellan Stockholm och antaga att detsamma komme jernvägen till godo, vore ingenting bevisande; för så vidt som jernvägar äro ett dyrare kommunikationsmedel än ångbåtar, utgjorde en dylik omändring af det förhandenvarande förhållandet endast en statsekonomisk förlust. Skall den principen uppställas, att staten skall tillgodose hvarje landsdels anspråk på jernvägskommunikationer, så finnes ingen gräns; en blick på kartan gör det dä klart, huru högst ofullständigt det nu ifrågavande i sig sjelft sä jättestora systemet är, och msn kan då lätt sluta, att icke 110 utan väl 1000 millioner skulle erfordras för att få ett verkligt och helgjutet system. I afseende på den finansiella sidan af saken instämde talaren med professor Agardh, att man icke ensamt skulle taga ibetraktande det utländska kontanta kapital, som skulle lånas, uan äfven det kapital af inhemsk arbetskraft som skulle neåläggas i jernvägar, i stället för i andra för landets utveckling och välmåga i sin mån gagneliga företag. Talaren önskade derföre att man måtte inskränka sig att fallfölja de redan påbörjade stambauvorna från Malmö till Finjasjön och från Göteborg till Göta kanal eller möjligen: Örebro. Frib. 4. C. Raab ansåg det icke vara klandervärdt, att K. M:t låtit utarbeta ett system för jeravägar, emedan klokheten bjuder att iexe företaga ett arbete, innan plan dertill är uppgjord; deremot borde det stå rikets ständer fullkomligt fritt att icke anaga något system, innan det vore fuliständigt och till alla sina delar pröfrvadt. Någon öfverdrifven brådska vore i detta hänseende icke af nöden; det är visserligen svärt nog, om åtskilliga enskilta planer och företag, som bero på de beslutade jernvågsanläggningarne, få gifva sig till tåls någon tid; men låagt värre vore det om en mängd förhoppningar och beräkningar, grundade på ett nu lättsinnigt antaget system, som man möjligen sedermera, måste öfvergifva, skulle oppgå i rök. Skulle ett på förhand uppgjordt fullständigt system tiilfredsställa alla Lilliga fordringar, så skulle det erhålla en ofantlig utsträckning; man erinre sig t. ex. huru vanlottadt det egentliga Småland, med sina rika hjelpkällor o:ch bristfälliga kommunikstioner, är uti det nu föreliggande systemet. Det vore derföre bäst att tills vidare endast besluta sig för att avlägga de allra nödvändigaste jernvägar, nemligena mellan Stockholm och Göteborg, och melian Malmö och någon punkt på den förra banan. Hvad nu den södra jernbanans sträckning angär, så skulle den föras genom be:ydligt rikare trakter, om den sträcktes, icke såsom utskottet föreslzgit, utan från Finja-sjön förbi sjöarne Åsnen, Möckeln och Helga sjön till Hvetlanda samt vidare til: Jönköping. Om nu s:aten tilis vidzre ville stanna vid dessa banor, skulle säkert enskilta bolag icke töfva att bilda sig, för anläggande af öfriga behöfliga jernvägar. Fal. omoämde äfsen vestra banans sträckniog, och förordade dervid vigen söder om Målaren, synnerligen em man vill till de tvenne här omt lade banoraa inskränka statens jeravägar, emedan en bana genom S3dermanland i alla händelser är oundgängligen aödvändig, f5r att detta landskap skall kunna på något sätt få förbindelse med kusterna och kunna dit forsla sina alster. Ansäg ieke något anslag nu böra beviljas för jernväg mellan Stockholm oeh Upsala, emedan så lätt förbindelse förut fiones emellas dessa s:äder. Äfven i anseende till möjligheten af brist på arbetare ansåg tal. det rättast att ej taga till arbetet i för betydlig skala. Hr Stolpe trodde, att man under den pågående jernvägsstriden alltför mycket brutit stafren öfver de 8. k. lokalintressena. Hos hvar och en, han må vara huru varm fosterlandsvän som helst, göra sig helt naturligt de lokala intressena gällande, och genom dessas befordrande vinner äfven det hela. När de enskilta kraftern2 tryta, flyr man tili staten och då händer det visserligen at: h-arje ort söker måla sina fördelar i rosenrödt och möjligen kasta en lisen skugga öfver de andra orterna. Nu är detta fallet med södermanländningarne å ena sidan, samt upländningar och vestman!ändningar å den andra. Sjeliva hufvudfrågan, hvarom tvisten nu vänder sig, ir striden mellan banorna norr och söder om Mälaen. Båda sidorna kunna hafva lika stora anspråk på statens mellankomst; men det orättvisz, som genast faller i ögonen, är, att då man vill lemna en vana åt Westmanland, lägger man den i en sådan sträckning, att landskapets egna invånare icke vilja v:dkännas den, utan förneka all nytta deraf. Försvarade uppställandet af ett system, emedan det befordrar ordning och reda i arbetena. Det af statsutskottet framlagda systemet bör icke klandras för sin vidlyftighet, tväriom för sin inskränthet; det borde e entligen omfatta alla stambanor, med sina bioch tvärbanor, deras sammanhang med vattenkommunikationerna m. m. Ett dylikt system kan naturligtvis till en början endast vara ett fantasistycke men såsom sådant måste det dock underkastas en den noggrannaste kritik för att se, om det appfyller de fordringar man deraf eger att rg Dertill måste ihågkommas, att icke alla delar af et dylikt system skulle utföras genom statens onde bara försorg, utan kan mycket deraf komma att öfverlemnas åt enskilta bolag. För att visa nödvändighetsn af en noggrann kritik visade talaren huru det änvu oafsedt de omtvistade sträckniagarne vid Mälaren icke kan anses för representanterna fullt afgjordt, huru en mängd bansträckningar böra dragas. Så kämpa ännu olika meningar om sträckningen af södra banan inåt Småland, om banan från Nora till Kristinehamn, m. m., hvilket allt visade nödvändigheten af att ännu hålla frågan öppen för öfverläggning. Angående S3dermanlands eller rg fördelar anfördes, att för utvecklingen af det förra landskapets näringsgrenar är det nödvändigt att draga en jernväg från Stockholm genom detta landskap; här duger ieke heller det omtalade bemedlingsförslaget att gå öfrer Qvicksund, emedan Södermanland behöfver nära förbindelse med Stockholm. Detta bindrar dock icke, att äfven Westmanland eger fullgiltiga anspråk på en jarnväg, och äfven måste hafva den. Derrvid ifrågakommer först komitöns försla , hvärs största fel är att följa Målarens stränder, emeden de der utmed belägna städerna icke hafva det risgaste med hvarandra att skaffa, utan hafva sin kommunikation omedelbart och sjövägen, såsom billigast, på Stockholm. Dock är det väl derföre icke sagdt, att jeravägen bör dragas genom landskapets mest ofruktbara och af jernvägar minst i behof varande del. Westmanland lutar från norr mot Mälaren; dit strömma alla dess floder, dit gå helt naturligt alla dess vägar, och det vore förgäfves man sökte afskära dessa naturliga tilloppsmedel, ty om dalkarlen kommer med sitt jernlass till jernvägen, så har han blott 3 mil qvar till Westerås, och man kan vara säker på, att ban då icke aflossar sitt jern på jernvägen, utan han kör rakt deröfver ned till Westerås. För Westmanland nyttigast äro jernvägsanIäggningar från söder till norr, och deribland vigtigast äro Uttersbergsbanan och banan från Westerås appåt Dalarne. Det behof, som härmed skulle fyllas, kan aldrig tillfredsställas genom den af öfverste Ericson föreslagna banan från Sala till Dalarne, emedan den icke uppfyller låndskapets, utan blott ett mindre distrikts behof. Följden af en sådan bana skulle ock vara att förstöra Westerås helt och hållet. Fe Strömmen af Dalarnes trafik delar sig åt 3 DR Strömsholm, åt Westerås och åt Gefle. Framstälde den etora vigten af Dalelfven, som blifvit alltför mycket förbisedd, och redogjorde för dess 3 lugnvattenssystem samt möjligheten att genom kanalizering tillgodogöra sig deras fördelar, till uppbjelpande af Dalarnes kommunikationer. Vid utskostets förslag till banans ledsing från Upsala till Geflo anmärktes oriktigbeten af att anlägga den öfver Storön och icke välja den fördelaktiga vägen öfver Säderforss. I 6. ende på den omtvistade riktningan af bansträck