Aftonbladet – 6 juni 1857, sida 2

sedan detta ul en del säsom följa at markens I allmänhet jemna beskaffenhet, som gjort få konstarbeten, såsom tunnelar och viadukter, behöfliga, men dels äfven af deras billiga sätt att uppföra sjellva jernvägsbygnaden och deras begagnande af en ej på längt när så kostman rörelsemateriel. Deras bryggor öfver floderna göras starka och ändamålsenliga, men merändels af trä; deras stationshus och vakthus äro inga praktbygnader, utan uppförda oftast af trä, med all den hushållning som står tillsammans med ändamålet, och för de jernvägar, som ännu ej kunna påräkna större trafik, begagnas lätt gjorda banor, hvilket der snarare låter sig göra. Endast på några af de mest befarna linierna äro brosrne bygda med underlag af sten. I fall, der det är en obetydlig trafik eller som kunna kallas bibanor, har banan bestått af parallela stockar, endast belagda med jernstänger, fästade med infälda skrufvar eller bultar och hvilkas tekniska sammanfogning för öfrigt ej här är stället att beskrifva. Detta sätt omvexlar emellertid efter trafikens behof. Stundom begagnas skenor af 25 till 36 W vigt pr yard). Ett faktum, hvarom officiella statistiska upplysningar finnas upptagna i Lardners bok, der alla de förnämsea amerikanska jernvägarce finnas uppräknade, ärattför 24 af dessa jernvägar, sammanräknade anläggningskostnaden med materialer och allt, fördelad i med. ltal icke uppgår till mer än 5090 sterling eller 366,480 rår bko pr svensk mil. På samma förteckning, sid. 401, finnas 18 jernbanor, hvilkas medelkostnad pr engelsk mil ej öfverstiger 4000 , som pr svensk mil utgör 282,000 rår bko.-Räknar man emellertid alla banorna tillsammans, äfven-de mest trafikerade, så blir medelkostnäden högre, såsom i de östliga staterna, der en stor trafik fordrar dubbla spårvidder och stor rörelsematsriel. (Vi mås:e här afbryta referatet af hr Hjertäs yttrande, som räckte nära två timmar, och skola i nästa nummer lemna ett sammandrag af fortsättningen och slutet deraf.) Ola Månsson hade, då statsutskottets majoritet af motsiden blifvit beskyld att ej hafva iakttagit fäderneslandets sanna bästa, ansett sig böra taga till ordet. Man hade ej framkommit med sina anklagelser förr än man fått veta, om : vägen skulle läggas norr eller söder om Mälaren, men då hade man till och med ej tvekat att beskylla sina motståndare för att köpslaga och ackordera. Talaren hade, då han gifvit det Ericsonska förslaget sin röst, endast handlat såsom det sunda förnuftet lärt honom. Hvad man sagt, att professor Carlson skulle med en segrande bevisning ha neders!agit alla öfverste Ericsons skäl för sitt förslag, föreföll talaren underligt. De hade, dessa mäp, stått ansigte mot ansigte med hvarandra i utskottets afdelning, och talaren, som der hört dem begge, hade, med blicken fästad på fosterlandets intressen, måst gifva öfverste Ericson företrädet. Man hade klandrat, att utskottet föreslagit ett system, men man glömde att rikets ständer vid förliden riksdag formligen begärt, att en plan förjernvägars byggande i landet skulle af regeringen framläggas för ständerna vid denna riksdag. Komitn hauae äfven tillstyrkt ett system, och det vore nödvändigt för de särskilta provinserna att veta hvar statens jeravägar skola dragas, för att derefter kunua bestämma riktningen för sina bibanor. Det skulle ju alltid förefalla bra besynnerligt, om någon företoge sig att bygga t. ex. ett hus, eller en bro, eller en väg utan plan. Man hade vidare klagat öfver att undersökningar ej blifvit gjorda. Så förhölle det sig dock ej. Hos utskottet funnes tvärtom ganska många kartor och profiler. En fullständig undersökving hade visserligen ej skett, men det hade visat sig att det vore lättare att göra denna under sjelfva arbetet. Man hade också sagt, att om man bygger på många stäl len, får man ej något helt. Skulle då ej t. ex. en jernväg mellan Stockholm och Upsala eller mellan Stockholm och Södertelje kunna anses som ett helt för sig på samma gång som delar af systemet? Att så blefve förbållandet, visade bäst Lund-Malmöbanan, som mänga och med dem talaren först fruktat ej skulle bära sig, men som nu bure sig förträffligt och det oaktadt den blott är en sådan jernbansbit. -Talaren hänvisade derefter på nödvändigheten af förbättrade kommunikationsanstalser för skxpande af ett nytt Sverge inom det gamla, och besvarade motsidans-påstående, att jernvägar endast böra läggas der trafik förut nees, dermed, att staten gör klokast uti att härvid handla alldeles som den enskilte, hvilken ej skyr att nedlägga kostnader för att bringa en förut ofruktbar mark till bördighet. Man hade hämtat exempel från de utlindska jernvägarne för att visa att sådana hos os3 ej skulle bära sig. Härom funnes dock alldeles motsatta omdömen, och talaren ville härvid endast taga sin tillflykt till sunda förnuftet, som sade honom, att om dessa banor, af hvilka de flesta ju tillhörde enskilta bolag, ej bure sig, vore det ju klart att den enskilta spekulationen skulle vändt sig ifrån dessa slags företag. Men det vore ej fallet... Banorna egde ännu bestånd. Man talade om vår fattigdom, men vid jernvägsbygnaderna kunde ju tusentals arbetare finna sitt uppehälle. Kunde ej inse att någon fara vore å färde, och hade ej heller ävnu kudnat öfvertygas om att statsutskottets åsigt vore oriktig. Friherre C. A. H. Diben. Obestridligt vere, att nationen önskade det regering och rikets ständer måtte skaffa landet jernvägar. Denna opinion föranledde rikets ständer att bevilja fördelar åt ett enskilt bolag; men då detta icke kunde uppfylla sina förbindelser, fann regeringen skäl att föreslå och ständerna att bifalla anläggande och bekostande af jernstambanor. Nu söker man advoeera för den ena statsmaktens rätt att ändra hvad båda i grundlagsenlig ordning beslutat. Härigenom skulle landets förtroende till riksdagarnes beslut försvinna, så mycket sorgligare som derigenom det allmännas fördel skulle åsidosättas. Talaren ansåg derföre endast fråga vara om huru förra riksdagens beslut kan och bör utföras. I detta afseende syntes regeringen ha meddelat ett förslag, som motsvarar landets förväntan. Den föreslår ett system för banornas hufvudriktningar, utan hvilket landsbygderna icke skulle kunna inom sig använda associationskraften till delaktighet af statsbanornas fördelaktiga transporter genom sidobsnor. I allmänhet äro banorna tilltagna så korta som med derss bestämmelse att sammanbinda långt aflägse punkter är förenligt, hvilket visat sig fördelaktigare än att bugta för att träffa smärre städer 0. 8. v: De äro så förmånliga som möjligt för de landsbygder, hvilka ej genom insjöar, kanaler o. d. redan hafva lättade transporter, hvarigenom dessas utveckling påskyndas. Vidare äro de så betryggande för skyndsamma transporter af krigsfolk och krigsmateriel, att, i händelse af anfall, stora stridskrafter lätt kunna koncentreras till försvar. Derjemte äro de beräknade på att i sig upptaga de bibanor, som med statens biträde kunna. komna att anläggas. Mot det gjorda påståendet, att de undersökningar, som vid sista riksdågen begärdes, icke blifvit verkstälda, anmärkte talaren, att denna begäran synes hafva tillkommit genom en sådan slump mom utskottsarbetena, hvarigenom de, som intet vilja, gäcka deras beslut, som vilja något. Att man i 2nira länder företagit långa förberedande undersökningar bevisar intet, då man just i dessa länder klagat Sfver att jernvägarne tillkommit så långsamt. Talasen ansåg, i fråga om stambanornas riktning, icke rikets ständer behöfva en massa uppgifter, såsom på nuvarande personaloch: varutränsport etc. Några vidare undersökniogar än öfverste Ericson redan meddelat vore för rikets ständer, med anledning af hans kända erfarenhet i dylika ämnen, onyttiga, utan borde ået öfverlemnas åt regeringen i händelse några jemkningar vore af nöden. Beträffande frågans ekonomiska del, så inse alla de oberäkneliga fördelarne af tidvinst och besparingarne för nationalarbetet, för handelsutbytena och mnationalförsvaret, som en lättad kommunikation skall medföra. Det förhållande, att vårt stambanosystem i följd af landets vidsträckthet, i jemförelse med andra länders, blif.