tera sina alster. Att staten uppträder som-förlåggare, då enskilta kapitalkrafter ejfräcka till; sär ju riktigt, ehäru andra sfäter med större rikedom ej ansett sig behöfva det. I dessa länder bar likväl staten fått ikläda sig räntegaranti, dels bidragit med anslag och på så sätt fått vidkännas förluster, som kunnat jemföras med kostnaden för statsbanor. Statsskuldens storlek behöfde icke injaga någon fruktan, då måhända genom andra medel, kanske redan snart genom beskattningsgrenarnes visade öfverskott, utvägar kunde vinnas till bestridande af en del af jernvägsarbetena, Ett lån af 25 millioner riksdaler vore dock nu genast nödvändigt. Om ock Sverges statsskuld skulle uppgå till 110 millioner, såsom ifrågasatis, hade dock Sverge den fördel, i motsats till de flesta Europas länder, hvilkas statsskuld likväl är jemförelsevis större, att dess statsskuld icke tillkommit för ofruktbara ändamål, utan skulle öka landets kapitalvärde och dess näringars förmåga att bära densamma. Talaren fann möjligheten af att statsbanor kunde kosta mer i underhåll än enskilta banor, men ville upplysa, att banorna i Belgien, hvilka en reservant påstått kosta i underhåll 60 , haft, sedan dessa utgifter blifvit bestridda, år 1851 en bebhållnipg af 158,700 francs, 1852 1!; million, 1853 2!9,,, mill, 1854 4!3,, mill., 1855 4!, millioner. Belgien, som har 55 mil jernbanor, hvilka kostat inemot 2 millioner per mil, har sålunda redan efter 6 år räknat 4 procents årlig ränta på anläggningskapitalet just derföre, att statsbanorna i tid lemnat tillfälle till enskilta bolag att anlägga sidobanor. Om nu ej Sverge kan kanske på sekler beräkna en så direkt vinst af sina jernvägsanläggningar, qvarstår alltid det indirekta gagnet af desamma. Frih. Sprengtporten. Då man tar i betraktande frågans vigt och hvad andra folk gjort för sina kommunikationsanstalter samt de fördelar, som skola tillskyndas vårt fädernesland af ett omfattande jernvägssystem, vore det i sanning nedslående att finna meningarne sedan sista riksdagen så förändrade i afseende på ett sådant system. Flera af dem, som nu förkastade en allmän plan och derigenom framkallade ett rättvist ogillande, hade dock i södra och östra delarne af landet förordat banor, som äro bestämmande för systemet. Tvistefrågan rörde också egentligen ej nyttan af ett system, utan huruvida vi vid denna riksdag skola upptaga den fråga, som blifvit till densamma hänskjuten från den förra, samt huruvida vestra banan skall gå norr eller söder om Mälaren. Att längre uppskjuta denna frågas afgörande ginge ej an. Industrien påkallar att få veta hvad den har att räkna på. Att åter inskränka sig till byggandet af delar af vestra och södra banorna skulle hopa arbetskrafter på några få punkter och innebära en orättvisa mot de östra delarne af landet samt hufvudstaden. Den af frih. Tersmeden förordade stambanan mellan Göteborg och Stockholm skulle på flera båll erbjuda betydligt längre distanser, och det vore ej heller i strategiskt hänseende riktigt, att hufvudstadens förbindelser med det inre landet blott egde rum på en enda bana. K. M:t hade fästat ständernas uppmärksamhet på vigten af att de blifvande banorna finge strategiska riktningar, och talaren ville äfven för sin enskilta del lägga ständerna denna sak på hjertat. Frih. Tersmedens förslag skulle, äfven om det antages, hafva till följd att Örebro-Köpingbanan komme: att -utgöra-en sektion af den vestra stambanan. Detta vore redan betänkligt, men blefve det ännu mer derigenom att denna enskilta bana blefve en länk, som komme attingripa i hela systemet och till och med intaga sjelfva hjertunkten deri. Prof. Carlsons yttrande att man i rankrike användt nio år på jernvägsundersökningar hade genast väckt tvifvel hos talaren, då han visste huru skickliga topografer detta land eger; en annan alare hade äfven visat huru dermed rätteligen hänger samman. Talaren ville från sin sida som ett bevis på alldeles motsatsen, eller att sådana undersökningar, äfven i den största skala, ej behöfva särdeles lång tid, anföra Rysslands exempel, för hvars jernvägsnäts uppgörande man endast behöft 4 månaders undersökniogar. Rörande den jemförelse prof. Carlson anstält mellan längden af statsbanori Sverge och andra länder, ville han blott erinra, att t. ex. Preussen ej blott förvaltar sina egna banor, utan äfven tagit de enskilta under sin omedelbara inspektion. Professor Carlson hade äfven eriorat om den stora arbetarpersonal, som är behöflig för vården af banan. Men vore det ej på samma sätt med våra ångbåtar? Vi se dem år från år ökas till antal och sålunda erfordra allt större personal, men oroas dock ej deröfver. Samme reservant hade fästat stort afseende vid mellantrafiken; men dennas storlek berodde ju ej endast på den närmaste traktens folkrikhet, utan äfven derpå, att banan får ett centralt läge och kan uppsamla så mycken trafik som möjligt. I afseende på de exempel, somblifvit anförda på jernvägens sträckning utmed segelleder, kunde det ej bestridas, att de egde en viss giltighet, men de vore dock alltid undantag i följd af särskilta förhållanden, och uppräknade talaren flera exempel, der terrängen tvingat att lägga banorna i dalgångarne. Så vore fallet med Lyon-Marseille-banan, Dresden-Pragoch Frankfurt-Basel-banorna. Hvad beträffade Geneversjön och den bana, som . är under anläggning vid dess norra strand, vittnade den snarare emot än för hvad man med dess anförande velat bevisa, då man så länge hyst betänkligheter att i dessa så lifligt trafikerade trakter låta en jernväg konkurrera med en förut befintlig segelled. I Europas industriösaste länder kunde en sådan konkurrens ej heller vara så farlig, i synnerhet i fråga om jernvägar utmed floderna. Likväl hade man i Österrike mellan Wien och Donauwörth ej dragit jerobanan utmed floden, ehuru man derigenom skulle kunnat få en kortare väg. Professor Carlson hade vidare i sin jemförelse mellan främmande länders statsskuld och den, som Sverge i och för jernvägarne skulle åsamka sig, och der han beräkvat, att vår statsskuld skulle fem gånger öfverstiga våra statsinkomster, förbisett flera betydande statsbidrag, t. ex. roteringsskyldigheten, boställena, väghållningskostnaderna, som i andra länder drabba staten; liksom han ej heller lagt märke till, att äfven inkomsterna måste med tiden stiga. Tzelaren ville ej tillstyrka någon nedsättning i anslagen; erkände man ändamålet såsom godt, borde det äfven utföras med tillräckliga medel. Beträffande hr Hjertas yttrande, att kommunerna böra deltaga i kostnaderna för de vägar, hvaraf de draga nytta, ansåge han det visserligen ej obilligt, men kunde ej inse huru det skulle låta praktiskt verkställa sig. Banorna skulle också derigenom endast kunna dragas genom de rikaste trakterna; men ett af de förnämsta ändamålen med jernvägars anläggande vore likväl att framkalla industri der den, i följd af miss förhållanden, är undertryckt. På detta sätt hade Nordamerika fått sin civilisation. Hvad åter beträffade hr Hjertas yttrande om de föreslagna kanalbygnaderna i Södermarland, låge denna fråga på sidan om saken. Det vore nu ej fråga om att bygga jernvägar för Södermanland, utan för landet. Ville blott till svar meddela, att om vestra stambanan komme att framdragas söder om Mälaren och berörde sjöarne, dessas kanalisation vore sannolik. Tredje sammanträdet. Den 5 Juni, kl. 10 f.m. Hr Bodell fick först ordet. Han uppträdde dels i egenskap af motionär, dels såsom en af det fåtal inom rikofärcsamlingen. SOM reDresantarar Narrland. kat art ot DO GG Rn ltr DE AS RR KK RET EEE -— Z OR LA mm TUR Jae Då I frå mt o Ota