Aftonbladet – 29 maj 1857, sida 2

iga talang. LITTERATUR. Jernvägarne och jernhandteringen. Stockholm 1857. 8:vo. Under denna titel har en ströskrift utkom: mit, som för: några: veckor sedan i tidninger Folkets Röst omnämdes med synnerligt be öm samt tillskrefs bergshauptmannen af For selles såsom författare. . Misstaget i sistnäm le -hänseende upplystes genast i Aftonbladet genom anmärkningen, att. den förmente för. rattaren afled här i staden för 2:ne år tillba ka. Ströskriftens innehåll förblef emellertid en hemligbet för den större allmänheten, ty skriften ingick icke i bokhandeln, En tilfäl lighet har förskaffat recensenten ett exemplai deraf, och då densamma otvetydigt afser att nverka på jernvägsfrågans lösning inom stånden vid nuvarande riksdag, har det hemlighetskrämeri, som dermed bedrifvits, i förening ned den omständigheten, att skriften funnit sin väg till Folkets Röst tidigare än till någon annan, gifvit så mycket mera anledning att belysa den med en större offentlighets ljus samt skeda dess innehåll i kritikens degel. Författaren förordar varmt antagandet af Kongl. Moeaj:te, d. v. s. öfverste Ericsons, fö. slag till stambanornas sträckning och bemödar sig att genom uppstälda beräkningar och jemförelser mellan fraktkostnaderna för bergs bruksalstren å de nuvarande transportlederna samt å de blifvande jernvägarne ådagalägga, huru förmånligt dessa senares läge skulle blifva ör jernbandteringen enligt Kongl. Maj:ts förslag. Naturligtvis är det, då denna handteriog utgör den andra eller tredje i ordningen af landets hufvudnäringar, af stor vigt att undersöka och pröfva så väl de grunder, hvarifrån författaren utgår, som ock de resultater, hvartill han kommer; och det är härmed recensenten för en stund vill sysselsätta sig. Våra jernvägar — säger författaren — böra, om de skola befordra och sprida jernproduktionen i landet, läggas så nära de förnämsta malmoch tackjernsdistrikterna, som med uppfyllandet af deras öfriga ändamål är förenligt, för att derifrån upphämca råämnena och för billigaste pris flytta dem till sådanr platser, der de med lätthet kunna åtkommas af den egentlige jernfabrikanten och förädlaren. Men smedan dels ett så kostsamt transportmedel omöjli. gen kan tillvägabringas emellan hvarje särskilt distrikt, och dels de tunga och föga dyrbara jernverks prödukterna i allmänhet transporieras billigare på vatten, särdeles der större öppna sjöar utan dryga kanalafgifter kunna begagnas, är det för ändamålets uppnående lika nyttigt som nödvändigt, att jernvägene beröra våra stora insjöar och vattenkommunisationer på lämpliga punkter, der effekterna med fördel kunna omlastas från jernvägen på fariyg, för att med ringare omkostnader uppnå de särskilta destinationsorterna. I allmänhet fordrar bergsbruket mera en billig än en utomordentligt hastig transport af sina produkter, och de största svårigheterna ör vår jernförädling att utbärda konkurrensen härleda sig utan tvifvel från nuvarande på en gång kostsamma, ötillräckliga och tidsödande tränsportmedel mellan malmoch tackjernsdistrikterna till de stora vaitendragen, hvilka leda till rikare skogsbygder.n Med dessa satser till utgångspunkt framställer sig sjelfmant den frågan, huru ett jernvägssystem, som gör till sin uppgift att undvika beröringen med våra segelbara sjöar och vattendrag, kan tillfredsställa författaren, och om denne icke funnit, huruledes han kommit i strid med sig sjelf genom. detta systems förordande. Men rec. villfölja förf. nom enskiltheterna af hans framställning, ör att se, om dessa med större följdriktighe: leda till ett sådant resultat: Det är — säger han — utom Dannemoratrakten och grufvorna på Östersjökusten, hufvudsakligen Grangärdes, Norroch Söderberkes socknar samt Bispberg i Dalarne, Norberg i Westmanland, Örebro läns norra och vestra bergslager samt Filipstads bergslag i Wermland, som kunna förse det öfriga andet med malm och i mån af sina återstående skogstillgångar med tackjern, hvaremot kolpriserna och förhållandet emellan beloppet af egna råämnen at produceradt stångjern inom samtliga de norra tusiprovinserna, Gestrikland, Strömsholms och Kungsirs fögderier med Hedströms-distriktet i Westmanand, Södra Nerike, Södermanland, Östergötland, småland ifrån Östersjökusten till Lagaoch Nissans dalar, norra delen af Skaraborgs län samt Dalsand och vestra Wermland angifva dessa provinsers ch distrikters behof att från de öfriga erhålla maerialier af förstnämde slag. De norra och södra tustprovinserna använda nu till större delen mindre ika malmer från Herrängs, Utö och andra grufvor ti eller nära Roslagens, Södermanlands och Östersötlands skärgård och fylla för resten sitt tackjerns;ehof från hamnar vid Mälaren, dit detsamma kan edkomma genom Strömsholms kanal eller landsväen ifrån Dalarne, Norberg och norra delen af Öre: ro län. — Gestriklandsverken nedtyngas af den dyra andsvägstransporten från Norberg, Bispberg och lorrberke, derifrån malm och tackjern nu med störta svårighet hämtas. Verken vid Hedströmmen äro ör sina tackjernsbehofvers fyllande inskränkta till ärmast ofvan liggande masugnars tillverkning. — ödra Nerikes bruk och hyttor hafva vunnit någon ittnad genom Nora-Örebro-jeruväg; men de ökade nassorna hafva höjt forlönerna söder om Örebro 50 rocent; — bruken i Södermanland, Östergötland och karaborgs län hafva ej annat val än en nu mera litför dyr landsvägstransport från Örebro eller den ;ke mindre dyra, men likväl möjliga sjötransporten rån sistnämde stad genom Hjelmare, Södertelge och jöta kanaler till passande omlastningsplatser, eller ek att uppträda som medtäflare på den alltmera nlitade tackjernsmarknaden vid Strömsholm; — en el småländska verk, för hvilka det ej längre vill ära sig att ensamt begagna egna föga rikhaltiga valmer från Taberg och utur omgifvande sjöar, afva försökt att hämta rikare malmer från de norra ergslagerna på nyssnämde omväg till Jönköping; — jalsland och vestra Wermland äro inskränkta till RE EE a RR