Aftonbladet – 29 maj 1857, sida 2

MUSIK. .Den unge violinisten Alexandre Rancherayes soirå i tisdags afton uti De la Croixs salong skänkle musikens vänner en utvald koastnjutning. De förhoppningr7 an med så mycket skäl fåstade vid denne kons r, när han för några år sedan, då knapt hunnen is barnaåldetn, första gången härstädes lät höra sis; hafvå gått i en lysande fullbordan. De stycken, hvarmed hr Rancheraye denna afton uppträdde, voro: Il Pirata, introduktion, caprice och final af Erast öfver ett tema ur operan af samma namn, Gbhys intressanta Le Romantiques, den vackra IElezie af Ernst, hr Rancherayes egen komposition La Harpe olienne et les öiseaux, pikant genom en naturtrogen härmning af eolsharpans och fågelsångens ljud, en Air vari af Beriot samt Paganinis märkvärdiga Le Stråche (Hexedansen). En ovanligt ren och klar ton, som intar åhöraren redan vid de första stråkdragen, en beundransvärd färdigbet i dubbelgrepp, staccati och i allmänhet allt hvad som till teknikens område hörer, i förening med de niest välljudande flageolett-toner, voro utmärkande drag i hr Rancherayes utförande af alla dessa stycken. Men icke nog härmed; äfveti den ännu mera sällsynta förmågan af, så att säga, musikens andliga uppfattning återfinner man hos hr Rancheraye. Det lätta, luftiga behaget i Beriots Air varig återgafs med en lika fin nyaasering som det vildt fantastiska och hemska elementet med sann och gripande effekt f-amstod i Paganinis Hexedansen. Och detta allt åstadkommer hr Rancheraye utan ringaste tillhjelp af några sökta effekter, för hvilka bans enkla, anspråkslösa, snart sagdt barnsliga och skygga väsende r fullkomligt främmande. Det lifliga inflytande hr Rancheraye utöfvar på sitt auditorium, och som i tisdags afton ofta gaf sig tillkänna genom stormande bifall och flera framropningar, torde derföre icke minst böra tillskrifvas hans lyckliga förmåga awt ; unna helt och hållet införlifva sig med kompositionens anda, så att han under exekutionep, försjunken 1 sin inre musikaliska verld, synes alldeles glömma en yttre omkriog honom. En egenhet hos hr Rancheraye är att han förer stråken med venstra armen. Fru Ölander sjöng ur Figaros Bröllop grefvinnans utomordentligt sköna kavatina Milda himmel. se min smärta, samt de tvenne vackra romanserna Vårsång) och Ungmön i lunden af sångerskans sader, och blef, för sin behagliga och särdeles lyckade sång, mycket applåderad och äfven inropad. Af hr Stolpe, som lärer komma att dirigera Ladugårdsandsteaterns orkester, hördes ett par pianokomposivioner, både skrifna och utförda af honom sjelf. Soirn var föga talrikt besökt, men vi förmoda, att vid hr Rancherayes nästa uppträdande vår mvsikaliska allmänhet icke skall försumma tillfället att göra bekantskap med hans intressanta och egendomiga talang.