Aftonbladet – 25 maj 1857, sida 3

mm första trägan sa lydande: Ar nu gaåttande jatligrårdsförordning ändamålsenlig, eller i hvilka delar är förändring önskvärd? ansågs det lämpligt att diskusioaen samtidigt äfven fioge omfatta den avdra: Vore det lämpiigt att fattigvärdssamhällena skulle om-k atta större vidd, härader eller hela län, och icke såsom nu vara inskränkta till socknen? Den hufvudsakligaste elen af diskussionen rörde sig omkring frågän hvad I författningen borde föreskrifva rörande vidsträckthecen af fattigvårdssamhälle. Ena del talare, såsom brukspatron De Mare, grefve Anckarsvärd m. fl., anI ågo olämpligt, att någon förändring göres i hvad de au gällande föreskrifterna innefatta; andra, bland dem synnerligen brr Boman och Lallerstedt, ville hafva ien meningen gällande, som äfven ekonomiutskottet I vid denna riksdag hyllat, att om två tredjedelar sf fattigvårdssamhälles i sockenstämma deltagande J nedlemmmar vilja fördela fattigvården på rotar, så skola de dertill ega rättighet. En tredje mening, den att fattigvårdssamhälle borde göras större än socknen ech utsträckas till åtminstone pastorat, men nåhända till härad eller till och med helt län, hyllades af flere, desse likväl sinsemelian delade: två fraktioner så till vida, att några ville att väl fattigmedlen skulle uttaxeras från större distrikter, men att den egentliga tillsynen öfver de fattiga skalle fördelas i så små kretsar som möjligt, då deremo: andra icke hyste farhågor mot att göra fattigvården, så väl i fråga om uppbörd som sjelfva tillsynen om de fattiga, gemensam för större distrikter. För den förra meningen uppträdde hofpredikanten Wenström, för den senare expeditionschefen Brandel, br Tersmeden och kyrkoherden Ekdahl. Friherre Raab, grefve von Platen och landtmarskalkten grefve Hamilton ansågo författningen i allmänhet vara god sådar den nu är, och motsatte sig fattigvårdens fördelning på rotar, så vida icke samtlige medlemmar af kommuaen derom öfverenskomma; men uttalade sig tillika för den meningen, att det ej vore olämpligt att fattigvårdssarohället något längre utsträcktes, synnerligen för inrättande af arbetshus, emedan derigenom bättre tillfälle kunde beredas den fattige att erhålla arbetsförtjenst. Grefre Anckarsvärd var emot förändringar af författningen, deis emedsn den var så ny, att man icke kunnat inhämta tillförlitlig erfarenhet om dass verkan, dels ock derföre att hin ansåg den i allmänhet motsvara behofvet; aomärkniogar kunde visserligen i några fall göras emot densamma; men icke af den beskaffenhet att de borde föranleda någon ändring för närvarande. Under diskussionens lopp frsmstäldes väl äfven åt skillga sandra somärknicgar emot författningen, än dea om faitigvårdssamhälles storlek; men vid det slutliga afgörandet befans det, atting:n enda af dessa anmärkningar vinn majoritet; utan blefvo alla förslag till förändringar af pluraliteten besvarade med nej. De v gtigaste af desta voro: att andra momen tet af 6:te S:n, angående varnavården, egentligen icke hörde till fawtigvårdsförfattningen; att såsom rätt försörjningsort borde anses den kommun, der den be höfvande längst verkat ooh gagnat; och att arbetshus borde inrättas äfven för landsbygden. Resultatet af första afdeloingens förhandling blef således att den försia frågan blef jakande och den andra nekande besvärad. Rådman Weser anmodades att inför allmänna mötet äfgifva be-ättelsen om ufdelningens arbete. Andra afdelningen utsåg till ordförande justitiekansleren v. Koch, till vice ordförande underståthållaren De Marå, och till sekreterare häradshöfdivg Uirich. Rörande den första frågan: Hvad inflytande har den senaste bränvinsförordningen haft på arbetsklassens ställning? År det uppmuntrande att vidare fortgå på den beträdda vägen? uppstod en längre diskussion. Landshöfdiog Fåhreus redogjorde för de resultater, som försports i Göteborgs och Bohus län. Hans framstsilning bekräftade helt och hållet den skildring af bränvinsförfattningens lyckliga inflytande på landtoch skärgårdsbefolkningen, som blifvit gifven utinågra i vårt blad ioförda Anteckningar från Bohuslän., I städerna deremot hade icke samma gyn samma resuliater iakttagits, hvartill felet torde liggs cke i tillverkningen, utan i-försäljningslagen. Hr Hasselroth åberopade samma erfarenhet som hr Fåheu. Hvad angår supaudet i städerna, så sker det mest af allmoge, som kommer dit och tom då be gagnar tillfället att få spirituosa och genom min dre vana dervid samt varans siörre styrka lättare är förut blir berusad. Borgmästaren Knös åberopade samma erfarenhet ifrån Nerike, och önskade att ut minuteringslagen måtte skärpas, så väl i afseende på strängare kontroler och högre afgifter som inskränkning af utskänkningstiden specielt om sönda: sarne, då alla minuteringsställen hela dagen borde vara stängda. U derståtbållaren De Mare intygade, att antalet af fylleriåtalen i bufvudstaden icke förminskats, utan sparare tilltagit, men att detta Vort en följd af arbetarens större tillgång på penninga: samt bränvinets större styrka. I det hela kund: man ej avnat än äfsen i hufvudstaden skönja ev gagneligt inflytande af författningen. Talaren troddt ej att ökade hinder och inskränkningar i afseendt på utskävknit gstiden skuile kunna göra någon nytta emedan man då sku le nödgas stifta särskilia laga: för olika samhällsklasser. I bufvudstaden har rar experimen erat med mångahanda sådana inskränkningar, men utan någon fördel. Landshöfdinger Fåhreus ansåg, att en längre tids erfarenhet behöfdes, innan man till fullo kunde bedöma infytandet af brävvinförojdningen; på det uppväxande slägtet skall den utan tvifvel utöfva den mest gagneliga verkan. Medicinälrådet Berg vitsorlade i sin egen skap af referent för medikolegala mål! i sund: hetskollegium, att antalet af de medikolegala förrätlningar, der den händelse, som påkallat dem. tydligen förersakats af bränvinet, minskats med 20 å 25 procent årligen. En ur juridisk ene medicinsk synpunkt nu upprättad statistik med afseende på bränv nssupandets följder kan dock ej läggas tll måttstock för bedömandet aff. rhållan dena, emedsn man betraktar superiet med helt andr: ögon nu än förr samt fäster större uppmärksamhe: vid dryckevskapen och dess följder, der de framträda. Hr Lindborg snsåg verkningarie af förordningen ickt ännu ha varit särdeles lysande, hvad hufvudstader apginge, hvilket bland annat visade sig der:f, at hykterbetsvärdshusen ej busade bära sig, samt önskad: att man måtte fortskrida på den beträdda baran och ytterligare fördyra bränvinet. Fabrikör Amgren betygade, att denna lazsiifin og redan visat en välgörand. iDverkan på fabrikstibetarne. Understårhållaren De Marc upplyste, (tt Bykterhetsvärdshusen sedar 1855 ökas från 25 till omkring 90. Borgmästaren Knös påyrkade ytierligare inskränkning i försäljninven på söndag; eudäst derigenom skulle man kunne håila sina tjenare och arbetarg från krogarve. Mag. Soklman uttaiade sig emot en dylik inskränkning, då den, som redan finnes, är föremål för stor ovilja och denna skulle stegras till en betänklig höjd, om man ville stifta en särskilt låg för arbetsklassen och dess näringsoch förfriskningsställen. En dyliklag skulle I också endast leda till ett i stor skala bedrifvet lön: kiögerj, smygutskänkniog och mycken oreda. Hr Schuldheis trodde, att ett hinder mot att lagstiftningen ej verkät så mycket godt, som möjligt varit, låge deri, att husbönder icke föreginge sina underhafvande med ett godt ex-mpel och icke om deras ekonomi och sedlighet toge tillräcklig vård, utan lik) som tvingade dem att besöka krogen. Förvaltaren Kinlund från Motela intygade, att förhållandet bland den talrika arbetarepersonalen vid dervarande mekaniska verkstad ansenligt förbättrats. Borgmästaren Wahrenberg från Gifle vppiyste, att i nämde stad superiet aftagit och välmågan ökats inom arbetsklassen. Ordföranden uttalade sig om den erfarenhet han vunnit, att superiet på landet altagit, men deremot Ckats i städeraa, hvarvid särskilt omnämdes en uppgift härom från Ksrl:.hamnd, och ansåg de helsosam maste resultaterna ha vunnits genom minskandet af bränneriernas antal. Grefve Piper ansåg för kort tid