Aftonbladet – 23 maj 1857, sida 3

tänkandet upptagas, grupperas till några få allmänna punkter, och hvar en af dem till särskilt öfverläggving framställas. Om diskussionen på en gång skulle röra sig kring alla punkterna, skulle deraf följa ep intrasslad, tröttande diskussion. Då talaren ville att ändamålet med sammanträdena skulle uppnås, önskade han att de gemensamma sammanträdena skulle erbjuda lif och intresse samtleda till örasesidig upplysning. Det syntes talaren fördelaktigt, om vid dessa sammanträden hvar och en i der förekommande frågor yttrade hvad han kunde bafva att 5äga, och att stånden seermera åtskildes endast för att ståndsvis utan diskussion votera eller på avnat sätt fatta beslut. Anmärkte slutligen att man bestämt gemensamma sammanaträdet för jernvägsfrågan till den 4 och utsatt ståndsplena till den 8. Detta vore olämpligt; dessa borde först beståmmas, sedan de gemensamma sammanträdena egt rum, ty tiden derför kunde ej beståmmas; och han hetnstälde slätligen, att ståndets talman måtte taga i öfvervägande hvad han i ena och andra hänseendet yttrat. Hr Rydin hyste samma åsigt som hr Lallerstedt och föreslog, att en inbjudning måtte göras till adeln och presteståndet att förena sig i att utsätta slutliga afgörandet till första plenidag efter de gemensamma öfverläggningarnes slut. Hr Stolpe prötesterade emot de föregående talarnes åsigter och klinde ej finna annat, än att samma ordningsreglor, som nu äro för stånden gällande, äfsen borde tjena till ledning för de gemensamma öfverläggningarne; stånden kunde hvarken hvarför sig eller gemensamt beslita några särskilta regler för desamma, ej heller vore talmanskonferensen behör:g att uppgöra sådana. Antingen funnes en lag i detta fall, och då måste den efterlefvas, eller ock funnes ingen sådan, och dä kunde den endast på grundlagsenl.g väg echållas. I afseende på uppmaningen till talmannen, sä vore den obehöflig: den ena kunde hafva smak att gifva en sådän, då en annan trodde att han derförutan iakttager sin plikt, och så gjorde talaren. Men i en sak öfverensstämde talaren med hr Lallerstedt, nemligen den, atticke någon bestämd dag borde utsättas för slutliga afgörandet, samt trodde för öfrigt att intet bestämmande borde ega rum i afseende på tiden eller det antal gånger en talare finge i samma fråga uppträda, emedan grundlagen ej föreskrifver någon sådan ioskränkning, och tallusten derför finge bero af talförmågan. Hr Björck instämde i hufvudsaken med hr Laller stedt, och trodde, att han ej haft till syfte att öfverskrida grundlagarne. Det vöre naturligt att landtmarskalken, såsöm den sjelfskrifne ordföranden vid de allmänna sammanträdena, måste ställa sig grundlagarne till efterrättelse, men utom dem antagas vid början af hvarje riksdag vissa ordningsstadgar af hvarje stånd, och dylika för de gemensamma öfverläggningarne ansåg talaren, liksom hr Lallerstedt, vara af behofvet påkallade, och dessa borde af talmanskonferensen uppgöras. Så t. ex. vore nu stadgadt, att hvarje talare skall yttra sig ffån sin plats, men vid de gemensamma öfverläggningarne hade ingen någon bestämd plats: 1 detia liksom i många andra fall erfordrades böstäminelser. Sedan sådana ordningsstadgar blifvit uppgjorda af talmanskonferensen, borde de underställas stånden och af dem pröfvas, likväl ieke ståndsvis, då skiljaktiga beslutskulle kunna uppkomma utan möjlighet att sammanjemka dem, utan vid det första allmänna sammanträdet. Hr Lallerstedt förenade sig i hr Björcks amendement. Det vore väl sant, att vid de allmänna sammanträdena ej finge fattas beslut i bak, inen af rättighöten att gemensamt öfverlägga måste följa rättvigheten att gemensamt besluta om sättet för öfverläggningen med hvad dertill hörer. Rikets ständer vore inga kineser och behöfva icke underkasta sig andra band än dem grundiagen bestämdt pålägger. Hr Stolpe hade velat gifva helgd åtdet stadgande, som finnes om gemensamma öfverläggningar, derigeoom att han yrkat att grundlagarne skulle efterlefvas, och om de ej vore tillräckliga, så borde andra på laglig väg stiftas. Landtmarskalken hade för dessa öfverläggningar att följa samma lag, som gäller för bonom såsom ordförande inom ridderskapet och adeln, och hvarken han eller någön annan eger att ensidigt göra någon inskränkning i de fyra ståndens rättigheter: Hr Gråå ahsåg likaledes, att dagen för slutliga afgörandet borde bestätnmas till nästa plenidag efter de gemensamma öfverläggningarnes slut. Till denna mening öfvergick äfven br Ekholm. Sedan öfverläggningen slutats, beslöt ståndet att torsdagen den 4 Juni skulle bestämmas till de gemensamma öfverläggningarnes företagande; att borgareståndet: skulle företaga slutliga afgörandet första plenidag efter deras slut; och att en inbjudning att förena sig häröin skulle afgå till de öfriga riksstånden. Slutligen förklarade talmannen sig skola i talmanskonferensen framställa de inom ståndet yttrade önskningar i afseende på ordningsreglor för de allmänna sammanträdena till det afseende derå komme att fästas, hvilket af ståndet gillades. Bondeståndet: Vid föredragning af Lekbergs motioh om uppskof med afgörandet af jernvägsfrågan tills den ordinarie och den öfriga extra statsregleringen hannit afslutas, uppträdde först Ola Månesbr. Han betviflade att talmannen ens kunde framställa proposition på Lekbergs motion, men för öfrigt ansåg han det icke. älo-t af bondeståndet att etablera den princip, som: ou här vari fråga om jernvägsfrågan, den att ett. ståads besiut skulle på obestämd tid kunna verka uppskof med en frågas afgörande. Vidare ansåg han, att ett beslut cm upptkof skulle onödigtvis förlänga riksdagen, och kunde man, om man verkligen viile hafva jernvägar, lika väl nu som framdeles bestämma sig för att låna medel dertill; enär det var klart, at. om jernvägar skulle komma till stånd, det måste ske på lånta pengar. Han ville derföre att Lekbergs motion skulle lägges till bandlingarne. Nils Larsson rodde icke hågöt ändämål vinnås med bifall till motionen, nu sedan beslut blifvit fattadt om gemensamma öfserläggniagar meilan alla siånden. Emel. i-rtid kunde han:icke uti motionen se något grundlagsvidrigt eller oparlamentariskt,. utan trodde LekI berg. hatva haft full: befogenhet att väcka densamma. Vid nuvarande förhållanden ansåg Nils Larsson 1:käl det icke vara värdi att bifalla motionen, utan kunde den anses förfailen eller läggas till handlingarne. Äfven vice talman Anders Andersson, Petter Jönsson och Mengel yttrade sig för motionens lägsande till handlingarne numeraj sedan med densamma icke kunde vinnas något avdamål. Ståndet beslöt att motionen skulle förfalla. Sedah talmannen tillkännagifvit, att de gemensamma sammanträdena rmellan stånden skulle börja senast torsdagen näst efter pingst, beslöts att frågan skulle i siåndet till afgörande företagas i första plenum efter sedan de gemenstmma Ööfverläggningarne hunnit afslutas. LANDSORTSNYHETER. Umeå d. 16 Maj. Enligtrapport från kronolänsmannen i Wilhelmina lappmarkssöcken; P. A.