Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 2

Jag älskar er, sade hon; se der hvad ni gjort af mig. Vid dessa ord kände jag mig vackla, likasom angripen af en svindel. Jag älskar er, jag är kär i em, upprepade hona med lugn. Hon gick ut och tillstängde dörren. Jag vill icke försöka att beskrifva för dig det tillstånd, hvari jag befann mig; jag kommer ihåg stt jag gick ut i trädgården; jag fördjupade mig i skogen, stödde mig emot ett träd och stod så, jag vet icke huru länge. Jag var likasom tillintetgjord; men en känsla af obeskrifligt välbefinnande gick emellanåt igenom mitt bjerta... Nej, jag skall icke afmåla för dig dessa ögonblick. Priemkoffs iöst drog mig ur denna letargi; man hade skickat hohom bud att jag var kommen; han hade lemnat jagten och sökte mig på alla håll. Han blef mycket förundrad att finna mig ensam i trädgården utan hatt, och förde mig in i huset. Min hustru är i satongen, sade han till mig; låtom oss gå in till hennel Du kan föreställa dig den känsla jag rönte, när jag steg in i salongen. Vera satt i ett hörn och broderade. Jag såg oförmärkt på henne och stod Jänge med nedslagna ögon. Till min stora förvåning syntes hon lugn; ingenting i hennes ord och Jjudet af hennes röst förrådde den minsta rörelse. Jag förmådde mig slutligen till att se på henne mer uppmärksamt. Våra ögon möttes... Hon rodnade något och sänkte åter hufvudet öfver sitt arbete. Jag fortfor att med min blick följa alla hennes rörelser; jag trodde mig märka, att hon rönte ett visst obehag; ett sorgligt amålöje sväfvade emellanåt på hennes läppar. Priemkoff gick ut. Hon lyfte i en hast upp hufvudet och frågade mig utan attsänka rösten: Hvad ämnar ni nu göra ? Denna fråga gjorde mig orolig. Jag svarade skyndsamt och med qväfd röst, att jag ämnade handla såsom en hederlig karl, att jag ämnade aflägsna mig; och detta, tillade jag, pföreskrifver mig mitt samvete, ty jag älskar er. Vera Nikolsjewna, ni bör länge ha vetat det. Hon lutade sig åter ned öfver sin söm och satt tankfull. Jag måste ha en förklaring med er, sade hon; kom i afton, sedan vi druckit tå, i vårt lilla lusthus, ni vet, der ni läate Faust för os8.