författaren anför ur en af hans utgifna skrifter, så lydande: : Man har klandrat såsom en ofullständighet hos skärgårdsflottav, att dess fartyg fordra oerhördtstora besättningar i förhållende till det artilleri, hvarmed de kunna verka, och detta klander eger visserligen sin gränd om större delen af besättniogarne endast betraktas såsom roddmaskiner och i denna egenskap jemföras med seglens eller ångans kraft; men klandret måste förfalla, då vapnet betraktas inom sin rätta verkovingskrets och dess personal såsom stridsmän, de der, efter omständigheternas kraf, tjenstgöra antingen såsom roddare och artillerister på sjön eller infanterister och artilleri i land. Detta yttrande är så mycket vigtigare, sope det är afgifvet af en bland den svenska örlogsflottans utmärktaste mäns Vi tillåta oss att härmed sammanställa ett yttrande, eom nyligen blifvit afgifvet af den norske generalmajoren Meydell, och söna Iäses uti hans i den norska militärtidskriften: införda anmärkningar vid en förut i samma tidskrift införd uppsats af artillerilöjtnant Dball. Den norske generalen ytttar der bland annat: Man kunde måbända tro, att det skäll blifva svårt att för alla tider åstadkomma det antal skärgårdsfartyg, som skulle vara nödvändigt, och att det derföre icke alltid kunde påräknas, att ett erforderligt antal funnes . .. MHärpå svarar jag, att skärgårdsflottor äro det vigtigaste försvarsmedlet för de förenade rikena fill sjös, och att derpå icke bör vara brist. Man har dröjt alltför länge med att bringa skärgårdsflottan i tillbörligt skick, i det man utan tvifvel velat afbida ångkraftens änvändande för sådana fartyg; men hela skärgårdsflottan kan dock icke bestå af ångfartyg, emedan den då skulle blifva alltför kostsam. Det skall nu anskaffas 12 kanonbåtar, och detta bör gillas; men det får ej hindra, att hufvudmassan af skärgårdsfartygen blir roddbåtar, om man också anskaffar ett visst antal af ångfartyg för flottiljen. Då roddbåtarne kunna bogseras af större årgfartyg, så kunna de också göra ganska god tjenst.n Vi upp epa, att den skrift vi här anmält, hör till de mest upplysande, som i detta ämne utkommit, och vi sluta med en uppmaning till hvarje läsare, som har intrege för det vigtiga ämnet, och framför allt till hvarje riksdagsman, som här att afgifva en röst i frågan, att om möjligt skaffa sig tillfälle att sjelf taga fullständig kännedom af denna skrift, för hvars innehåll vi här endast kunnat i korthet redogöra.