Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 2

kanon ligger påfjollen 2, -fot öfver vattenytan, och 34 af kulans bana är raserande; på roddslupen ligger den 31, fot högt och 2, af banan är raserande; på ängslupen ligger den deremot icke mindre än 7 å 9 fot högt, och blott 1, af banan är der raserande, För bomblkanonen på rodds!upen åter är hela VAN ef projektilens bana raserande; på ångslupen deremot blott 2;:delar eller hälften. Roddslupens träfyta (d. v. s. den yta, som utgör målet vid beskjutning) förhåller sig till ångslupens, som 1 till 274, d. v. s. då densamme vänder stäfven till; men om den senare vänder bredsidan till, för att begagna båda sina bombkanoner, så blir förhållandet som 1 till 11 V;j. Ihågkommer man nu, att den raserande delen af kulbanan på roddslupen förhåller sig till den på ångslupen som 3 till 2, och att den senares träffyta är minst dubbelt så stor som den förres, så. följer häraf, att ångslupen, under för öfrigt lika förhållanden, i allmänhet bör träffas af 3 skott, då roddslupen blott träffas at 1. Betänker man vidare, att den förre kostar 6 gånger så mycket som den senare, så inses, att man vid ångsluparnes användande i envisa artilleristrider utsätter sig för förluster, hvilka, uppskattade i penningevärde, äro 18 gånger så stora som om roddslupar på samma ställe blifvit använde: Derföre torde man med skäl kunna påstå, att ångkanonsluparne äro ett för dyrbart vapen att i en uthållig. och verksam artilleristrid kunna användas, der de billigare roddfartygen lika väl kunna uppfylla samma ändamål. Vi bafva slutligen att betrakta snabbheten, denna beprisade snabbhet, medelst hvilken ångsluparne skola blixtsnabbt framrycka, afskjuta sina säkra skott och åter försvinna i skydd af krutröken, eller hvarigenom roddflottans alla positioner skola kringgås. Hvad blixtsnabbheten beträffar, så blir i samma mån som denna eger rum eldens säkerbet mindre, medan säkra skott blott kunna ske då fartyget ligger stilla; ej beller minskas fiendens träffsäkerhet särdeles genom det hastiga framoch tillbakaryckandet, emedan kulans hastighet 80 till 100 gånger öfverträffar fartygets, och det sålunda ej blir särdeles svårt att rikta rätt, äfven om fartyget (målet) är i rörelse. Huru för öfrigt ett skyndsamt frsmilande skall förenas med nödig bevakning under frammarschen och aktsamhet mot påstötning är svårt att finna, såvida man ej hufvudlöst vill störta sig iförderfvet. Detta torde äfven till det mesta förbindra de förespeglade kringränningarne, hvilka dessutom vid många tillfällen torde kunna omintetgöras genom försänkningar m. m. d:, hvarvid man bör ihågkomma att ångsluparnes större djupgående underlättar begagnandet äfven af sådana försänkningar, hvilka ej skulle vara något hinder för roddfartygen. Med allt detta vill författaren dock ingalunda ådagalögga ångsluparnes obehöflighet eller oanvändbarhet i skärgårdskriget. Tvärtom anser han dem såsom ett i högsta grad nyttigt och nödvändigt tillägg till skärgårdsflottan. Han har blott velat bevisa, att de alldeles icke kunna uttränga roddfartygen eller i någon väsentlig mån förändra skärgårdskrigets natur. I allmänhet anger han dem i skärgårdskriget komma att spela samma rol som kavalleriet i landtkriget, med hvilket senare vapen de hafva mycken likhet, såväl i afseende på dyrheten af deras uppsättning och underhåll, som i afseende på de förrättningar de kunna åtaga sig: I striden kunna de tjena som reserv, utföra eller bindra turneringar på djupare vatten, anfalla der oordning uppkommer hos fienden, bortbogsera icke stridbara fartyg ur linien, verkstölla förföljelse eller beskydda återtåg m. m. d. Men det är isynnerhet utom striden, som deras verksamhet gör sig gällande. I främsta rummet kunna de betydligt öka snabbheten af skärgårdsflottans operationer genom bogsering; en ångkanonslup framforslar utan olägenhet en half bataljon (6 stycken) slupar eller jollar med dubbelt så stor hastighet, som de skulle hafva genom rodd. Derjemte äro ångsluparne särdeles tjenlige såsomrekognosceringsoch bevakningsfartyg samt till bevakandet af längre kuststräckor m.m. d. Vi: finna således, att deras verksamhet i mera än ett hänseende liknar kavalleriets; men lika litet som det fallit någon in att, äfven med erkännande af detta vapens stora vigt för armån, med detsamma vilja ersätta infanteriet eller artilleriet, lika litet torde roddsluparne kunna ersättas med ångslupar. Huruvida roddsluparnes hastighet i en framtid skulle kunna förstoras genom små hjelpmaskiner, utan att man behöfde allt för mycket öka fartygets längd och djupgående, och :då åror likväl alltid måste finnas till hands ifall maskinen skulle skadas — allt detta lemnar författaren derhän, emedan sådana ännu ej blifvit bygde. Etter att på ett likaså öfvertygande som lättfattligt sätt ha utvecklat skälen för sin mening, sammanställer författaren slutligen sina åsigter sålunda: Af hvad bär blifvit anfördt torde man med skäl kunna draga den slutsatsen, att roddkanonbåtar genom sin säkrare eld, större svårighet att träffa och sin billighet äro uti envis artilleristrid i en position — der fartygen ofta få ligga timtal stilla utsatte för skott — betydligt fördelaktigare än ångkanonbåtar;