Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 2

STOCEHOLM ten 13 Maj. Vi återkomma till en sammanträngd redogörelse för den senare delen af den betydelsefulla skrift Om Sverges sjöförsvar (af Å. W. L;., på hvars upplysande innehåll vii lördagsbladet fästade våra läsares uppmärasamhet. Redan för 28 år sedan yrkade grefve B. von Platen, att skärgårdsflottan skulle förses med ångbozgseringsfartyg. Först 1847 uppgjordes likväl ritningar till sådana fartyg, och af dessa gillades den, som af framlidne amiral v. Sydow år 1849 blef inlemnad, efter hvilken genast ett fartyg mnybygdes. Detsamma var bestyckadt med en bombkanon och hade ett inaskineri af 70 hästars kraft samt sådana dimensioner, att det kunde passera större kanaler. År 1854, då engelska östersjöflottans befälhafvare besökte Stockholm, föstade han uppmärksamhet vid denna fartygskonstruktion, och följden blef att han förmådde engelska regeringen att bygga fartyg af ungefär samma beskaffenhet, ehuru med något lättare maskineri och starkare bestyckning, hvilka under namn af ångkanonbåtar år 1855 tilldelades engelska och franska flottorna. Dessa ångkanonbåtar, hvilka ännu icke blifvit pröfvade i allvarlig strid, ty hittills hafva de mest uppträdt på 8000 till 10,000 fots afstånd, d. v. s. hållit sig långt utom den verksamma skottvidden, väckte mycket uppseende bland våra örlogsvänner, hvilka nu kommit till den öfvertygelsen, att sådana fartyg äro ett nödvändigt bihang till hvarje örlogsflotta, hvarföre de ock småningom vilja ersätta hela vår skärgårdsflotta med sjögående ångkanonbåtar. Och emedan ångmaskinernas användande på så mångfaldiga håll åstadkommit förvånande verkningar, så är allmänna meningen lätt böjd att understördja våra örlogsvänners åsigter i nyssnämde bänseende. Anställom lkväl en jemförelse emellan dessa ångslupar, såsom de nu hos oss enligt en förbättrad konstruktion af kapten Carlsund äro beskaffade, och de hittills brukliga roddsluparne. Först i afseende på folkbesparingen. En svensk roddslup förer 58 mans besättning; en rysk ångslup likaledes 58 man; den svenska ångslupen . skall troligtvis bemannas med 40 å 45 man; dock finnes intet hinder att konstruera roddslupar för samma styrka. Öfverhufvud torde det vara högst tvifvelaktigt, buruvida det verkligen är någon fördel för skärgårdsfartyg att bafva svag besättning, då dock alltid äntring kan ifrågakomma, och då striden till lands, hvilken oftast afgör skärgårdsstriden, äfven fordrar folk. Man har stundom framhållit det barbariska i att använda menniskor till rodd, då ångan kan åstadkomma samma resultat. Men en roddare på våra skärgårdsfartyg aflöses hvarje halftimma, arbetar således, om man antager för dagen tillsammans 12 timmars rodd, blott 6 timmar; en dalkulla arbetar 10 timmar, och detta finna vi ej barbariskt. I allmänhet är rodden vida mindre ansträngande än landtmannens och sjömannens hårdare arbeten, ja till ock med än soldatens marsch med gevär och packning. Ofta kunna äfven segel användas. Skärgårdsflottans besättningar hafva derjemte att alltid påräkna kokt föda på bestämda tider och tält till skydd då de hvila, samt äro sålunda i dessa afseenden lyckligare lottade än krigsfolket till lands under längre marscher eller andra krigsföretag. Angslupen är dubbelt så djupgående som roddslupen ; kan således ej komma fram på många ställen, der den senare kan det ; hvarjemte debarkering och embarkering af trupper från roddsluparne omedelbart kan ske på hvilken strand som helst, då ångslupens större djupgående ofta fordrar att dessa företag skola uttöras med tillbjelp af mindre båtar. Våra skärgårdsstrider hafva alltid haft och skola förmodligen länge bibehålla karakteren af långvariga, envisa artilleristrider (de sista finska krigen gifva i medeltal 6, timma). Materielen kommer derunder alltid att lida betydlig skada. Det är således af största vigt, att skärgårdsfartyg äro så lätt reparabla som möjligt. Ångslupen, hvilken nu kostar 6 gånger så mycket som roddslupen, men lika lätt som denna kan sättas ur tjenstbart skick, i synnerhet om maskinen skadas, beböfver dock alltid längre tid och särskilta verkstäder för reparationer, hvilka på roddsluparne vanligtvis kunna utföras af besättningarne sjelfve, såsom ofta skett under de senaste krigen. Vid den stora osäkerheten af den direkta skjutningen () på stora afstånd emot små föremål (såsom i skärgårdskriget ofta förekommer) jerförelsevis med studsningsskjutningen, bör den senare vid alla tillfällen; då det möjligtvis. kan ske, företrädesvis användas. Studsningsskjutningen blir således alltid hufvudsaken i en skärgårdsstrid; densamma uppnår allt högre fullkomlighet, ju större del af kulbanan som är raserande, d. v. s. ej går högre än målet. Detta återigen beror till en stor del derpå, huru upphöjd kulans utgångspunkt är; ju närmare densamma är vattenytan, dess mera raserande blir banan. En vanlig svår () Man kallar direkt skjutning, då kulan, utan att frrvobt utdtritem markan: 4tritffrov målat. tin