Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 2

första vindstöt. Jag skådar framför mig utan att begripa någonting; en mörk slöja betäcker mina ögon; mitt hjerta är sammanfryckt och jag skälfver. Huru skall detta slutas? Ända hittills var det långt ifrån henne som Jedsnad: och misströstan plågade mig; hennes närvaro stillade i ögonblicket dessa plågor... Nu har den ej mer denna förmåga. Se der hvad som oroar mig. O min vän, hvad det är påkostande att nödgas roöna för sina tårar och vara tvungen att dölja dem!... Ungdomen ensam har rättighet att gråta. Det skulle vara mig omöjligt att läsa igenom det här brefvet; jag ber skrifvit det emot min vilja; det har undfallit mig likasom en snyftning. Jag kan ingenting tillägga, jag har ingenting att lemna dig förtroende af... Tålamod! jag skall åter sansa mig; jag skall bjuda till att beherrska mitt hjerta, och då skall du känna igen din gamle vän. I dag är det icke en man, som talar till dig, det är ett barn. Attonde brefvet. DENSAMME TILL DENSAMME. M... den 8 September 1850. Min kära Semen Nikolajewitsch ! Du har lagt mitt sista bref allt för mycket på hjertat. Du vet ju, att jag alltid varit fallen för att öfverdrifva de intryck jag röner, Det är hos mig alldeles ofrivilligt; jag har en qvinnlig natur. Det skall, hoppas jag, gå öfver med tiden; men hittills, jag bekänner det till min skam, har jag icke kunnat afbjelpa den bristen. Lugna dig derföre med det snaraste! Jag nekar ioke, att Vera ju gjort på mig ett lifligt intryck; men hvad jag kan försäkra dig om, det är, att i allt detta fins ingenting ovanligt. Det vore mycket onödigt att du komme hit till mig; att sålunda utan något skäl resa mer än tusen verst synes mig vara en dårskap; men jag är icke dess mindre mycket tacksam mot dig derför; det är ett nytt vänskapspsof du gifvit mig, och jag skall aldrig glömma det. Din ankomst hit är så mycket mindre nödvändig, som jag ämnar att snart resa till Peteisburg. När jag får sitta i din soffa, skall jag berätta dig en mängd saker, som jag icke känner mig ha lust att nu anförtro dig, af fruktan att låta.