Aftonbladet – 7 maj 1857, sida 2

att fästa sig vid någon, Deras hus är på en gång beqvämt och väl hållet. Vera Nikolajewna var klädd såsom en ung flicka, i hvit klädning med blått skärp och en liten guldkedja omkring halsen. Hennes dotter är mycket söt, men liknar hente icke; hon påminner mig om hennes mormors I salongen öfver en divan hänger detta besybnerliga fruntimmers orträtt; det är oändligen likt. Det märkte jag så snart jag steg in; det AR mig till och med som om hon betraktade mig med en uppmärksam och sträng blick. Vi satte oss och började tala om våra gamla minnen; men allt under det jag talade, kuade jag icke afhålla mig ifrån att kasta bgonen fru Eltsoffs mörka anlete. Hennes dotter hade satt sig på divanen, öfver hvilken porträttet hänger; det är hennes favoritplats. Föreställ dig min förvåning! Vera Nikolajewna har ännu ieke löst någon röman, något skaldestycke, med ett. ord, såsom hon sjelf säger, något imaginationsverk. En dylik likgiltigbet för en läsning, som höjer sinnet; har bragt mig utom mig. Hos en intelligent qviena, en som, så vidt jag kan förmoda, är begåfvad med en stor känslighet, är detta verkligen obegripligt. s Således, sade jag till henne, har ni fast beslutit att aldri Ta arbeten af det slaget? Jag vet icke hurt det kommer till,, svarade hon, det har fattats mig tid. Verkligen? Det förundrar mig. Åtminstonen, sade jag till Priemkoff, borde ni ha öfvertalat er fru dertill. — : Jag? Jag önskar ingenting hellres, svasade han, 3 ör ; Hans fru afbröt hoaom nästan genast. Tro icke deti sade hon till mig; han har likasom jag föga tycke för poesri. sFör versero, inföll ban, ja, det medger jag; hvad romaner beträffar. ...