Aftonbladet – 6 maj 1857, sida 2

vets treflighet; hvem skulle ha bibringat honom den falska föreställningen, att han hade rätt och makt att skänka bort sin krone, hvem att landet skulle kunna och vilja betala två civillistor? Hvem annan än geheimerådet v. Scheel Vere härmed huru som helst, sä är det ett faktum, att hr v. Scheel tillbragt nästan all den tid hen varit här, sedan han erbållit sitt afsked, i konungens omedelbara nirhe:, och således — derom kan förnuftigtvis ej uppstå något tvifrel — begagnat tillfället att meddela H. M:t sina goda råd, hvilket redas är tillräckligt skäl att varna H. M:t mot denn rådgifvare. Geheimerådet v. Scheel eger väl såsom vi alltid hafva erkänt, en viss praktist duglighet, men dels synes denna mycket störrs än den är. derföre att den framträder meden här i landet mindre vanlig raskbet och beslutsambet att handla, de!s är den alldeles opålitlig. derföre att den ej stöder sig på någon öfver tygelse, eller på något annat intresse, än det rent pergonliga, Hr v. Scheel är i stånd att smeka hvarje system, för att trampa det under fötterna, sedan det fört honom dit han önskat. Han är i stånd att förbinda sig med personer af hvilken åsigt som helst, för att sparka dem undan, sedan de tjenat bonom ull trappa; men har han uti sin själ en huf vudåsigt, finnes det något som han är mera än allt annat, så är han tysk absolutist, så har han grundlagt helstaten, med tillhjelp af populära män, för att derefter regera densamma enväldigt, med tillhjelp af nägra bisittire — hvilka han dock nu tvenne gånger förgäfves sökt att finna — och han har aldrig någonsin glömt sin harm öfver det danska språkets återinsättande uti dess rättigheter i Slesvig, eller sitt agg till de män, som hafva utverkat detta. Men hvad som i synnerhet gör hr v. Scheel såsom privat rådgifvare och vän åt en konung, hvilken tycker om att lefva obemärkt på landet och icke vistas mycket bland sitt folk, det är hans fullkonil:ga opålitlighet såsom meddelare och framställare samt hans Jättfärdiga behandling af sanningen, hvarpå man kan finna prof, så väl uti hans offentliga tal, som i synnerhet uti de berättelser om der närvarande ministerkrisens uppkörost, som från honom banat sig väg till vissa tidningar. Vi veta sj om det för honom är möjligt att framställa någon sak sådan der är; men säkert är det, attieke blott de män, hvilka sutit tillsammans nifd honom uti statsrådet, utan nästan alla, som kommit i beröring med honom uti. det offentliga lifvet, bafva haft mångfaldiga exempel på hans osanmnfärdighet. Man tänke sig nu denna egenskap, förenad med starka Jidelser, med bat till alla och allt; som står honom i vägen, och man skall då begripa, hvarföre vi anse det för vår undersåtliga plikt, att bönfalla H. M:t om att icke mera lyssna till denne mans råd. Det har lyckats H. M:t att uti en sällsynt grad vinna sitt folks kärlek; men en sådan rådgifvare skulle inom kort tid vara i stånd att förspilla den. Det har lycksts H. M:t att i 9 år bevara sitt folks förtroende alldeles orubbadt, men hr v. Scheels råd skulle inom få dagar kunna gifva detsamma dödsstöten. Men det finnes något, hvarötver hvarken! H. M:t sjelf, elter hr v. Scheele råder, något som är lika så osvikligt och omuteligt, som han är tvetydig och opålitlig: detär historiens dom, som sannerligen icke skall utfalla gynsamt, i fall en konung någonsin skulle af en falsk vän låta förleda sig att lemna sitt trogna folk i sticket. mm——— — Men läser i Svenska Tidningen följande: Bland de vigtigare propositioner, som ännu väntas från regeringen, är äfsen den om rel gionsfriheten. Vi hafva hört någon tro, att dennä proposition skulle kunda komma till stånden; utan att förut hafva varit hänskjuten till högsta domstolens hörande, på den grund att högsta domstolen var.t h rd om ett föregående förslag i denua fråga. Då likväl detta förslag icke var ett regeringens, utan var från justitiede partementet till högsta domstolen öfverlemnadt, och då såväl regeringsformens 87 4 scm riksdagsordningens 27 bestämdt föreskrifva, att söfver proposi tioher från konungen till rikets ständer i lagfrågor skäll högsta domstolens yttrande meddelas — men högsta domstolen ännu icke yttrat sg öfver någon kenungene proposition rörande religionsfriheten, så lärer den nämde kortare vägen icke kunna ifrågakomma. Det är verkligen icke utan en viss förvåning man i Svenska Tidnisgen träffar ifrågavarande uppmaving till ett än ytterligare dröjsmå! med handläggningen. af den så kinge. uppskjutna religionsfrihetepropsitionen. För vår del söta vi förgäfsen någon anledning i grundlagenr till en dylik behandling, som Svenska Tidningen föreslår. Ettfaktum är att, sedan justitiedepartemintet utarbetat förslag till en kongl. proposition i ämset och detta. blifvit i etaterådet gnmiäldt, K. M:t be falt att högsta domstolens utlåtande skulle deröfver inhömtas, hvilket ock skett, och hvaruti icke mindre än sju af domstolens ledamöter deltagit. Efter erhållen del af de inom högsta domstolen gjorda aumärkningar förmoda. vi, att justitieministern i någon mån förändrat förslaget, hvilket också, sedan dest varit i statsrådsberedningen diskuteradt, redan flera gånger lärer varit antmäldt till föredragnisg hös konungen, och hvaröfver H. M:t således nu eger att fatta sittbes!ut. Ärnu Svenska Tidn:s mening att, sedan konungen fattat detta, högsta domstolen skulle åryo höras och propositionen us derkastas en förnyad kritik uti domstolen? Detta vore lika onödigt tidsödande, då grundlagen icke uttryckligen föreifver ådant förnyadt hörande, som Och dessutom fruktar jag icke för ledsnaden. Jag bar fört med mig flera böcker, och har här icke brist derpå; mitt bibliotek är tämligen väl försedt. Jag öppnade det i går och roade fig med att mönstra de dammiga volymerna. Jag har der funnit många reliker, på hvilka jag förr icke gaf akt, och hvilka äro rätt märkvärdiga; sälunda t. ex. en mer