Aftonbladet – 6 maj 1857, sida 2

De senaste -underrättelsernaf från Danmark. äro ji samning icke mycket tillfredsställande. De äro, tillsammans med de händelser, som der under :de båda senaste åren timat, egnade att skingra den nimbus af popularitet, hvarmåd man älskat att omgifva ko nung Fredrik VII:s namn, hufvudsakliger derföre, att. han har så föga maktlystnad, att ban icke deraf kan låta leda sig till försök att omintetgöra folkfriheten, utan snarare, af likgiltighet för makten och för politiken öfver hufvud taget, är färdig att när som helst draga tig tillbaka i det enmskilta lifvets lugn, hvarvid för. Danmark omedelbart skulle öppna sig perspektivet af en ohöljd reaktion, holsteinskt Junkervälde och ryskt protektorat. Denna politiska likgiltighet har haft den menliga följden, att konung Fredrik lemnat rum för inflytanden, som icke varit för landet gagneliga, och haft en viss skygghet för sådana rådgifvare, sem tagit politiken på fullt allvar, samt helst sett sig omgifven af sådane personer, som icke fallit bonom besvärliga med politiskt bråk, utan tagit sakerna lätt och muntert. Endast häraf kan man förklara det nflytande, som hr Scheel med sitt något burschikosa väsende haft och ännu i denna stund icke förlorat, oaktadt det icke gerna kan vara konung Fredrik obekant, att detta munra geheimeråd. för närvarande är snart sagdt den mest impopuläre man i hela Danmark hatad i de tyska hertigdömena och skydd rf alla politiska partier i konungariket. Det ;yckes alltmera visa sig, att hr Scheels resignation icke varit si alldeles uppriktig, att dei it hr Hall gifna uppdråget att bilda en ministör blifvit gjordt omöjligt genom hemlig motsrbetningar från ett båll, der ran icke bort kunna vänta det, och att det iter synes kunna bli fråga om satt låta hr Scheel framträda, dennå gången i förening med Monrad, som verkligen synes i förbund med det hessiska kottesiet och de öfriga framtidsjunkrarne ärna förspilla det vackra namn af dansk puriot och upplyst nationel politiker, som an hade förvärfvat sig öfver hela norden. Konungens förnyade hot om abdikation synes skola utgöra den makt som skall göra en dylik minister möjlig, Att den i alla händelser icke kan upprätthållas mer än en mycket kort tid är tämligen klart, liksom att ställningen i hvi!ketdera fallet som helst blir högst betänklig... Faedrelandet bar med den försigtighet. som förbållandena föreskrifva, i en artikel något närmare än förut vidrört dessa förhållanden. Efter att först ba visat, att svårigheterna för-hr Hall åt: finna tvenre män för de lediga minmisterposterna icke kunna närmast komma från bolsteinska oppositionspartiets sida; hvilket hatar hr Scheel, och att den byråkratiska reaktionen, hvilken haft situationen i sina, händer och måst förklara sig icke kunna bli herre öfver densamma, måste, om den uti denna sak visat sig verksam, grundat sin verksamhet: på något som icke ligger i fö hållandena, uten blifvit framkonstladt eller om det skulle intsäffa, alldeles skulle förämdra hela ställningen, och att detta något skulle vara en kanske på uttalade, kanske af missförstådda yttranden, oriktigt gistade tankar och käxzslor, grundad förmodan, att H. M. konungen i sorgen öfver att ha misetat sin förmeate vän, känner sig ensam och öfvergifven på tronen och hellre än att anförtro sig åt män, met hvilka han för ögonblicket antages vara mindre väl stämd, skulle önska att befrias från regeringens bördas, yttrar bladet: Men om nu något sådakt rört sig i konungens tanke — såsom vi antaga i verkligheten icke ha egt rum -— eller om några sådana otåliga yttranden skulle framkommit, hvarifrån skulle det då ba kommit? Hvem skulle ha hviskat ett sådant råd i merslösa smålöje; denna Jilla. hand med de smala fingrarne, hvilken så mjukt släpper en halft afbladad ros. Rullgardinerna för fönstren göra mig stor fröjd; de voro fordom gröna, men solen har blekt dem. Målningen på dem föreställer. episoder ur dArlincourts Solitaire; de se rätt lustbara ut. Efter min ankomst hit känner jag mig mycket lugnare. En fullkomlig försoffniog har kommit öfver mig; ingen sysselsättning lockar mig, ingen menniska drar mig till sig, ingenting väcker hos mig en tanke; men jag drömmer, och du måste medge, att det är ock en sysselsättning. Först och främst ba mina barndomsminnen vaknat hos mig. På hvarje ställe, och hvilka de föremål än voro, på hvilka jag fäste mina blickar, uppstego de i min själ med en stor klarhet och noggrannhet ända till. sina minsta detaljer. Andra minnen utträngde dem snart, och sedan andra och andra, och slutligen vände jag mig småningom från det förflutna, och en ljuf sorgsenhet följde på dessa erinringar. Föreställ dig, att en dag, då jag hade satt mig på qvarndammen under skuggan af en pil, började jag, (vid min ålder!) plötsligen att gråta, och jag skulle för