Aftonbladet – 6 maj 1857, sida 2

STOCKHOLM 1ex 6 Maj. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 27 April. Kriget i Orienten, som återförde Europas uppmärksamhet på Rysslands alltför länge förgätna politik oeh historia, åstadkom snart inom Frankrike den öfvertygelsen, att det ej endast vore vid Donau, utan ock på Östersjön, som vestern hetades af den moskovitiska makten. Genom utkomna skrifter af stort intresse hade dessutom öfver de af Ryssland fullbor dade eller försökta inkräktningar blifvit sprict ett ljus, så mycket klarare, som det för de flesta bland oas var alldeles nytt, och nu intog den fråga, som man betecknst meå nam net skandinavism, i Frankrikes uppmärksamhet en plats och en rang, som den var långt ifrån att hittills bafva innehaft. Jag vågar påsti. alt de skandinaviska staternas förening, så snart den för oas visst sig sisom em möjlighet, har ej funnit annat än anhängare. Alla insågo nödvändigheten af att bevara ror Europa likas:m man bevarat det södra, och Danmarks förening med Sverge och Norge eller med andra ord organiserandet i nerde; af en stat, hvilken emot det ryska inkräktningsbegäret kunde förena makt med god vilja, syntes för alla vara em fulländming a eller-snarare ett tillägg i de garantier, son vestmakterna borde söka bereda sig. Det är för öfrigt en fullkomligt fransk id at: sam! sina krafter och ställa dem under en odelsc högsta ledning. Vi äro benägna för enh:t och hela vår historia utgör ej annat än ett l:ngverigt arbete i dezmna riktning. Denn: nation, i våra dagar så sammangjuten eller åtmisetone så sträfvande till enhet, och hvi!ken en telegrafdepesch kan inom miadre inr tvenne timmar sätta i rörelse, som om de; vore en enda man, är, som man vet, ej arnat än en sammansättning af stycken och bitar, dem tiden sax marfogat. Man deun franska opinion, som med begärlighet omfat tade tanken på en skandinavisk förening, ve: emellertid tveksam i sitt uttryck; den var vä öfvertygad om sakens förträfflighet i princip. men befarade att den endast vore en lysande teori, bestämd att förblifva ofruktbar inför den envisa verkligheten. Dea fann väl till er början skandinaver i er historias primeip, mer sedermera tyckte dena sig der ej se annat är danskar, svenskar och norrmän; och bande: af ett gemensamt ursprung tyektes alltför mycket försvagadt för att kumsa göra ig gällande, äfven då detta band vibrerade under ett stort gemensamt intresse. De dragia! stolthet och ömtålighet, de olika organisationer oeh politiska. förhållanden, hvilka tiden gifyit åt de skilda natiomaliteterna, skule ej allt detta utgöra oöfverstigliga hinder? Skulle ej för öfrigt Ryssländ, Preussen sätta alls krafter i rörelse för att i de nordiska riken: söka bibehålla en status quo, som för de förrs är. en källa till förhoppningar just derföre, att den för de senare utgör en: vanmakt, en förveckling och en slitning? Skandinaviens förening var sålunda en ide, som i Frankrike mera älskades är antogs, och det är en af edra landsmän, författaren till Skandiravien, dess farhågor och förhoppningar, som skandinavismen -har att tacka för der bestämda konsistens, hvilken den i vär opinion vunnit och bibehållet. Denna bok, utgången från en svensk man, som borde känna de sympatier och de antipatier, på hvilka man kunde och måste räkna i afseende på föreningen, och som personligen varit i tillfälle at uppskatta så väl de ena som de andra, har i våra ögon betydligt förminskat de faktiska brtänkligheterna.. Den visade ossinom de skandinaviska staterna öfverensstämmelser hos per soner och förhållanden, hvarom vi ej haft någon aning, och lät oss för öfrigt förstå hela vigten af den fara, som skandinavismen hade till föremål att afvärja, och i följd häraf den verksamhet och kraft, som denna fara kunde och borde förläna åt den skandinaviska rörel sen. Från detta ögonblick ineågo oeh yttrade våra statsmän, att de tre nordiska rikenas försning var en praktisk fråga, som borde studeras, och hvars möjliga lösning borde ingå i Frankrikes politik. Jag tviflar ej på att, om kriget hade fortfarit, man skulle ha fått se denna fråga inom våra diskussioner intaga den plats, som den förtjenar, och det har visat sig, att ehöruväl freden: ciyckligtvis bragt den alltför mycket i skuggan, så upptages den likväl tid efter annan inom vår press, och synes till och med der vilja vizna fotfäste, ty såsom jag redan yttrat i ett af mina föregående bref, ha äfven några bland de tidningar, som ännu ej upptagit frågan, tillkännagifvit sin afsigt att också taga dea i grundligt öfvervägande. Till det sätt, hvaruppå man i Frankrike bedömer eller rättare sagdt senterar skendinavismen, kän man sluta af det intryck. som hr Scheeles senaste not der väckt. Man har deraf erfarit en smärtsam öfverraskring, och jag vågar påstå, att bemälde ministers afgång ej skall framkalla några tårar inom Frankrike, samt aft vi förena våra önskningar med att: Danmarks ministerkris måtte ha till följd ettskandinavisktsinnadt kabinett, ehuruväl våra förhoppningar i detta hänseende kanske ej äro fulltså stora som edra. Hvad franska regeringen angår; kan jag ej föreställa mig, att bildan: det af en mäktig stat i norden, och som der skälle utgöra ett bålverk emot Ryssland, ieke skölle vara öfverensstämmande med denna regerings fundsmentalpolitik. Omständigheter at-mer eller mindre öfvergående art kunna väl förmå henne att ej tillkännagifva sin opinion i detta hänseende, hålla dex mer eller ässnsdkstöslsn nior ob sn