Aftonbladet – 6 maj 1857, sida 2

fulla ynglingar, som på intet vis erinra mig om barsen jag såg då jag reste bort. Du skulle ha mycket svårt att igenkänna i den raske bussen, som jag nyss sett, din favorit Timuschka, hvars svaga kroppsbeskaffenhet väckte Hos dig så mycket bekymmer; det är nu en stark, axelbred yngling, en verklig farnesisk Herkules. :Jag har tagit bonom i min tjenst, ty min förre kammartjenare tyckte alltför mycket om att låta mig känna, huru mycket han förkofrat sig genom sitt vistande i hufvudstaden. Hvad mina hundar beträffar, har jag icke återfunnit en enda; de äro alla döda. Den stackars Nefka lefde längre än alla de andra, och, likväl afvaktade han icke min återkomst, såsom Argos, Odyssevss trogne följeslagare. Jag har slagit mig ned i min fordna kammare; solen ligger starkt in der, och kammaren är full af flugor; men den der lukten, som är egen för gamla hus, käns icke der. Skall jag bekänna det för dig?. Den der skarpa och genomträngarde lukten verkar starkt på mir inbillningskraft; den förefaller mig icke obehaglig, mem den gör mig sorgsen och försänker mig i ett slags oförklarlig dvala. Likasom du, tycker jag om gamla byråer med messingsbeslag, hvita längtolar med utspärrade ben och ovala ryggar, kristallsljuskronor, med ett ord, våra förfäders möbler; det är mig blott alldeles omöjligt att länge fördraga åsynen deraf. Kammaren jag bebor är möblerad med stor enkeihet; jag har der behållit en lång och smal ställning, på hvars Hyllor stå gammalmodiga glassaker, och jag Har låtit hänga upp På väggen det der i,en svart ram infattade fruntimmersporträttet, som du.kallade Manon Lescauts porträtt. Färgen har någotlitet mörknat, men för öfrigt har det föga förändfats; detär ännu detta märkvärdiga uttryck af känslighet och finhet, detta på en gång sorgliga och bekyms