Aftonbladet – 5 maj 1857, sida 2

icke i knapphålet bär ett qvitto på medborgerliga förtjenster, och jag har sett flere, hvilkas bröst, ehuru det skulle vara mörkt på teatern, glimmade som ett firmament i orkestern och tydligen upplyste åtminstone sufflörluckan framför dem. Och ändå, min bror! göra musiken och sången, ehuru vida mera utvecklade, vida rikare i sina tillgångar, än fordomdags, nu på långt när icke samma under som då. Vi veta alla, hur Orfeus med tonerna af den enkla femsträngade lyran förmådde stenar och träd att bänryckta följa sig; en dylik musikalisk konstnär skulle nu detta ögonblick vara af omätlig nytta vid byggandet af våra jernvägar och inbespara ett utomordentligt antal dagsverken, men jag är likväl fast öfvertygad, att öfverste Ericson skulle förgäfves annonsera efter en sådan artist, äfven om särskilta flitpenningar för hvarje skogsoch bergvandring honom förunnades. Det är ingen obekant, att fordom David och i senare tider Farinelli, hvar och en i sin stad, visste att med musikens och sångens makt få bugt med tvenne kungar, af hvilka ingendera hade alla sina skrufvar. i behåll. en ehuru San Carlo, tonkonstens väldigaste tempel i Europay är konungens af Neapel bofteater, har ännu ingen konstnär kommit derhän att ingifva kung Ferdinand litet mera förkärlek för scenens spelade fasor, än för verklighetens blodiga och förfärliga, lyckats att vid lämpligt ackompagnement smyga den bekanta förtegenhetsmaskinen öfver hans hufvud, just då han står färdig att afkunna em dödsdom. Emellertid ha sången och musiken obestridliga förtjenster. -Deri ligger t. ex. en rik källa till tröst. Hvad kan väl en huskorsfästad äkta man, efter inbändiga!l tillfyllestgörande sparrlakanslexa, företaga sig mera ljuft tröstande, än att på sin frus piano