Aftonbladet – 5 maj 1857, sida 2

spela Prumes la melancholie? Huru naturliga, huru vederqvickande äro icke från en bedragen älskares läppar de välbekanta tonerna ur Alphyddan: Frihet vill jag lofva Som den bästa gåfvas åe.? När man är vid ett miserabelt lynne, missnöjd med sol, måne, stjernor och kometer, huru lifvande, huru uppmuntrande, huru stärkande är det icke att plötsligen utanför sin dörr höra de vänliga välkända tonerna af ett positiv? Andaktsfullt står man der och njuter af triumfmarschen ur Den Stumma eller af brudtärnornas kör ur Friskytten. Och molnen sjunka undan och lifvet är återigen ljust och gladt. Jag har vidare anmärkt, att musiken hänrycker, men detta dock hufvudsakligen i form af dansmusik. Det ståtliga ljudet af en väl arrangerad dansmusik förmår menniskan till de mest oerhörda ansträngningar, till den vackraste sjelfuppoffring. Karlar, för hvilka det i öfrigt fill och med är påkostande att sluta till ögonen, då de vilja sofva, få en paroxysm af Tarantellan, när det spelas upp till en, galopp. De ega då ej mera någon fast fot; det är, som om en hvirfvelviad förde bort dem. Damer, annars så svaga och veka som en blomma på sin stängel, tyckas hämta krafter ur tonerna, och först, när balens sista ackord ljuder, sjunka de tillbaka, halft tillintetgjorda, med nästan förlorad andedrägt, med blossande kinder och raknade lockar. Det torde väl ej heller kunna bestridas, att musiken ger mod. Man skulle nästan våga påstå, att hvarje regementes musik är en regementet gemensamt tillhörig reservoir af hjeltemod. Mängden af våra landsmän behöfver visserligen icke hämta ur denna källa, ty bland nordens fransmän, såsom bland sö