Aftonbladet – 2 maj 1857, sida 3

a jernvägs framförande med betydligt mindre kost sad än å södra sidan, utan ock franleda en vid: igre årlig utgift för underhåll af så väl bana son rafik; hvadan staten kan beräkna att af en sådd vana hämta en tidigare och ymnigare inkomst, di f en jernväg söder om Mälaren, för bvilken statår värtom har att motse en långvarig nödvändighe .tt: lemna betydliga årliga tillskott för banans oål rafikens underhållande. Enadast i förbigående hå ten staten åliggande moraliska förpliktelsenjatt icke rångå den af regering och ständer vid flere tillfäl en uttalade ej blott åsigten utan afsigten, att då nellan Stockholm och Göteborg gående jernväg skull afva sin ledning norr om Mälaren någon gång fram nållits; mendetta har på intet vis utgjort något sllmänhet eller företrädesvis åberopadt skäl, eburn let icke kunnat förbises, att genom nämde afsigt ridhällande en ej oväsentlig besparing så väl i fic som penningar skulle för staten uppkomma, på sa! na gång förtroendet till statsmakternas beslut obl öFten upprätthölles. Det är nemligen icke på slit och vis, såsom öfverste Ericson säger, utan i dpi ullständigaste form, rikets ständer vid föregåent :;k-dagar godkänt Köping-Hultbanans riktning. D nafvå äfven, hvad mer är, godkänt, att denna ban: skulle vara en del af stambanan mellan Stockholn och Göteborg; hvilket är uppenbart deraf, att d Kongl. Maj:t vid förra riksdagen begärde af riket ständer anslag för vestra stambanan, med uttrycklig andäntagande af den del utaf samma bant, hvilker bildades af Köping-Hults jernväg, rikets ständer mec bifall härtill jemväl anslogo 4 millioner rår bko fil samma stambanas påbörjande. Det gifves visserliger intöt yttre hinder för rikets ständer mera än fö Kongl. Maj:t att nu frångå den vid förra riksdager attålade meningen, men att sådant borde förbjuda: af iore, moraliska bevekelsegrunder, synes otvifvel aktigt, liksom i ins:s tanka alldeles afgörande finän siella, statsekonomiska och militäriska skäl tala ls hvad som onekligen i denna sak är det moralisk rätta. j Hyad angår Köping-Hultbanans införande i systemet (?) för vestra stambanans anläggning,, säger öfverste Ericson, måste tvenne omständigheter ta sas i betraktande, nemligen för det första: om staten verkligen gör någon vinst på dehna banas införlifvande med en jernvägslinie från Göteborg till Stockholm; och för det andra, om icke jernvägssysterdet i sin helhet till det allmännas båtnad bättre ordnas med än utan denna banas införande i vestra stambanans linie,. Omedvetet har hr öfversten kommit att här ställa frågån på sin rätta punkt; men han har otvifvelaktigt menåt alldeles motsatsen !af hvad han yttrat. Så angeläget är det att hålla orden en smula i styr. Med än utan är nemligen något annat än dessa ssmma ori i omvänd ordnihg, hvilket tvifvelsutan här åsyftats. I afseende på den förra af de framstälda frågorna äro betraktelserna af dei allra :ensidigaste och ra .gaste natur. Efter en i det hela grundad anmärkning, att bolaget begått ett misstag i ordnandet! af sitt arbete, då det icke, såsom ursprungligen afsågs, började med sammanbindandet af Hjelmaren : dch Wenern, utan riktade arbetet uteslutande ät mbotsatta sidan, eller mot Mälaren, omförmäler hr öfversten, att vbolagets nedsatta pretensioner uppgå till öfver 7!, millioner riksmynt, om inlösen från statens sida nu skulle ifrågasättas, hvarigenom staten skulle, då värdet af det verkstälda arbetet uppskäattas till 4 millioner, göra en förlust af 3!,, millioner genom inlösen af ifrågavarande jernväg. Emot invändningen, att staten icke behöfver inlösa derna bana, anföres: Att ett enskilt bolag, hufvudsakligen bestående af utländniogar, hvarken bör eller kan få ega en del af landets förhämsta stambana : att staten af ett sådant bolag dessutom aldrig kan erhålla en tillförlitlig garanti i afseende på uppfyllandet af de för banans underhåll och trafikens behöriga tryggande och skötsel så maktpåliggairde skyldigheter ; att statens lokomotiver, varuoch persontrafik för några få mil skulle inlöpa på ett privat bolags område, utan att ega öfverinseende och kontroll öfyer både banorna och dess personal, låter sig icke göra.. Hvad det första af dessa skäl angår, så måste de sakna all vigt, då rikets ständers beslut om stambanors anläggande uttryckligen förutsätter, att delar deraf kunna af enskilte anläggas och innehafvas, ehåru med skyldighet att, när staten så påfordrar, dem mot lösen afstå. Men hr öfverste Ericson är nu för första gången med på en riksdag, och man bör ursäkta honom måhända, att han icke känner, hvad som timat före hans tid, såsom det heter: Om det andra skälet skulle ega något att betyda, så borde aldrig någon enskilt bana få finnas, vare sig såsom stambana eller bibana eller utan sammanhang med annan bana, ty öfverällt har det allmänna. att fordra trygghet för åtagna förbindelsers uppfyllande i fråga om banornas och trafikens underhållande. Men satsen kan med mera skäl vän. das om, och ur synpunkten af anspråket på trygghet kan med rätta påstås, att aldrig någon statsbåna borde finnas; ty då staten nutöfvar kontroll på åen enskilte, är den sjelf utan all kontroll, och då ansvar eller straff kan drabba den enskilte, är staten strafflös, och ingen kan af densamma utkräfva något ansvar; hvilket förhållande väl icke är egnadt att öka tryggheten eller stärka förtroendet hos den trafikerande. I öfrigt, då det egna intresset är för den enskilte i vida högre grad än för staten förknippadt med banornas och trafikens omsorgsfulla och behöriga vidmakthållande och bedrifvande, torde all farhåga för motsatsen kunna anses för ett okunnighetens hjernspöke eller :en med beräkning på andras lättrogenhet uthängd fogelskrämma. Hvad åter den satsen vidkommer, att statens 1okomotiver, varuoch persontrafik icke skulle kuhna iolöpa på ett enskilt bolags område utan att bega (förmodligen utan att staten eger) öfverinseende och kontroll öfver äfven det enskilta bolagets bana och personal, så, oberäknadt att detta smakar nog mycket af doktor Dulcamara, som ansåg patienten: för sin. egendom, finnes det icke den ringste nödvändighet, att statens lokomotiver behöfya inlöpa på det enskilta. bolagets område; ty lika litet som det andra länder medför ringaste svårighet att på staionerna byta om både lokomotiver och vagnar, måtte sådant kunna möta hinder Kär; och likaväl om en reglering af fraktoch passagerareafgiftens ördelning kan ega rum emellan flere olika egare till ammanhängande bansträckor på kontinenten, bör sålant kunna ske hos oss, der förhållandena äro vida nindre invecklade, än der banorna gå igenom flera tater och på sina ställen dessutom. stå i förbindelse ned sjökommunikationer, såsom fallet t. ex. är, då nan i Hamburg får köpa biljett till London ej blott ör resa å jernväg genom så många olika stater, utan fren för färdeh öfver kanalen. Men detta är inåända obekant för öfverste Ericson, som ins. veterliRE ste TE a nd innu icke mäktat vinna mera på dem, är vad det, som de sjelfve hafva ömt och högt, ar kunnat vinna på diuren: det är. icke