Aftonbladet – 2 maj 1857, sida 3

ännu icke mäktat vinna mera på dem, är hvad det, som de sjelfve hafva ömt och högt, har. kunnat vinna på djuren; det är, icke stort mera, än det af konst öch söthet, af snille och smak, hvartill de sjelfve bragt papegojan, apan och björneh. kall jag säga sanningen rent ut? Då man betraktar, att just i den mån som en karl förädlas, liknar han, i wi!dhet af seder och väsende, en qvinna, zåsoöm man ser hos alla karlar af själ och känsla (hommes de sentiment), och tvärtom, att just i den mån en qvinna försämras, börjar hon, i all slags osed, bkna en karl, ja, då man sar den fullkomliga likhet i ömhet och liflighet, som är emellan qvinnor och alla sanna snillen, det vill säga, de höga menniskor, som genom sitt förstånd eller sin dygd äro allas välgörare; så är det omöjligt att icke tillägga qvinnorna just denna sanna naturliga höghet öfver karlarne, som desse alltid filltrott sig ega öfver qvinnorna. Hvarigenom förståndets ordning i verlden måste upprättas på detta sätt: Naturen, snillen, qvinnor, kar: lar, djuren. Och nu — I gode herrar och svenske män, vare sig i Svenska Tidningen eller annorstädes, hvad sägen I om sådana åsigter? Att vara till den grad frisinnad, att man vill tillerkänna qvinnan alla en medborgares rättigheter och höghet, det är ju att gå vida längre än sjelfva Herthas förfat arinna, som, om man bara ville förstå henne rätt, aldrig påyrkat annat än det för qvinnans fattningsgåfva möjliga. Men h:em var då denna djerfva, denna rosenrasande blåstrumpa . denna... denna mamsell. .. ropar en och annan röst, förmenande sig i synnerhet i det sistnämda epitetet hafva sagt någonting alldeles, förkrossande.