Aftonbladet – 1 maj 1857, sida 2

hade frun med en liten, knubbig, i parentes Ag vacker hand fattat kaffekannan i änmål att servera den ambrosiska drycken, förrän herrn plötsligen bet henne i fingrarne, Jag påminner mig lyckligtvis, att rötmånaden icke ingick förrän om några dägåt:: annärs hade jag helt visst ropat på Hjelp. Frun fat. tåde med läpparna en af sin mans hårlockar, och sedan hon några gånger sakta dragit deri, öfvergaf han slutligen sitt rof, liksom doggen släpper sitt-hugg, när man biter honom i svansen. Jag visste icke att i menniskokärlek äfven ingick bitande. Man började äta. Jag förutsatte återigen, att passionen skulle hvila, till dess aptiten blifvit. nödtorftigt tillfredsstäld, men långt derifrån. Knapthade den lilla frun knaprat i sig hälften af en skorpa, förrän hennes gemål med fanatisk hänryckning bemäktigade sig den återstående delen, med sina tänder trädde i spåren efter hennes och slukade alltsammans. Frun jemrade sig öfver att ha en man, som ryekte brödet ur munnen på henne. Men berrn: förklarade, att två makar borde. dela allt, ljuft och ledt, kryddoch sockerskorpa. Under dessa och dylika kombater sqvalpades emellertid gräddskålen omkull; kaffet följde den äktenskapliga ömhetens exempel och flödade öfver; det-var en bland de slaskigaste frukostar, hvartill jag någonsin varit vittne. Detta måste till slut ha blifvit litet otrefligt, ty frun erinrade sig plötsligt, att badtimman tillständade, och att man måste tänka på toiletten. Hon skyndade att utbyta sina tofflor mot ett par skor, hvilkas lackerade skinn hon några sekunder lät skina, som en reflexionsspegel; framför sin mans förtjusta blickar. Sedan hanbehörigen hunnit mätta sig med åsynen af denna eleganta måttstock på sin hustrus små fötter, ilade han, vindsnabb, in i ett närgtränsände rum och öfver