Aftonbladet – 24 april 1857, sida 3

äfvensom andra anslag komma att beviljas, fullmäktige ansågo en vanlig omtanka fordra att göra ifrågavarande medel dispwibis till förstärkande af konsoretsikontådts Kassa, belst om ären köstnaden för jetnvägsbygnaderna, somq troligt och önskligt vare, komme att betäckas genom lån, det är al stor vigt att riksgäldskontret må ega tillräcklig kontant kassa, för att icke såkok det rådrum med lånens uppaxande, tom år behöfligt till.betingande ar i möjligaste måtto goda vilkor. Sedan lånen blifvit upptagna, kunna de förskjutna medlen lätteligen åter ersättas, om rikets ständer sådant besluta. I afse ende på det fullmäktige till last lagda, att ej hafva upplånat penoingar, bör i betraktande tagas; att i täadernas bestå vid sista riksdagen, som finnes in iäget i riksgäldskontoreis reglementes 200.6,;föreskrifves att upplåning skulle ske, då erforderliga medel utöfoer disponibla tiligångar saknades. När derefter hufvudsåk igen gepom de lyckliga handelsförhållandera, så rika medel tillåöto riksgaldsköntoret, att dess... disponibla,. tillgångar,. , tillräckligt förslogo hvilket ntgången äfven viisordat, till bestridande at de kontoret åliggande utbetalningar, kunde fullmäktige sålödes icke, utamsatt uppenbart bryta emot reglementet, håvdla på avnat sätt än je gjort. Huruvida åter de lemnade föreskrifterna voro lämpliga är en fråga; ; hvaröfver fullmäktige ieke egde att sätta sig till doms. Frib. 4. C. Raab eriorade, att hän varit den ende; som vid dechargeh ytirat sina bekymmer öfver förvaltniogeb: Fullmäktige vore moraliskt ansvarige för, att de försummat att begagoa en gynsåm. upplåningstid. Derföre hade de nödgats uppsäga dessa 3 millioner. I-hufvudsaken instämde talaren med grefve Anckarsvärd. Grefve D. Frölich hemstälde, om icke den af hr Gripenstedt gjorda anklagelsen emot riksgäldskontoret kunde blifva hvilånde och föremål för gemensam behandling, då de öfrige riksstånden annars ej skulle få del af densamma. Talaren frågade hvarföre ej hr Gripenstedt anfört dessa anmärkningar emot riksgäldskontorets förvaltning vid dechargefrågan. Tala-en tyckte, att grefve Lagerbjelke på eit tillfredsställande sätt försvarat sig, utom i två afseenden: då penningarne erhöllos, . hade nemligen fullmäktige bördt erinra om 1844 års kuwgabref; i afseende på vilkoren hade emellertid hr Gripenstedt rätt att de bort uppfyllas. Men tälareo gillade dem icke, emedan de hade utseende af enskilta transaktioner, och ect slagsismå filialbanker inrättas -derigenom med statens medel. . Prineipens utsträckning skulle kunna föranleda ett filialkontor i hvarje provins. Talaren begärde frågan på bordet. Frib. Tersmeden ville fästa uppmärksamheten på att tre stånd redan bifallit och erinra om duet redan anförda, att nemligen riksgäldskontoret ej definitift blifvit ålagdt att utbetala dessa medel, utan endast i afräkning. Disk: ssionen vore ett bevis på det beklagliga i kontorets förvaltning. Fullmäktige försvara sig väl med tydvingen af ordet disponibla. Men att de sjelfva ej ansett tillgångarne så disposibla, synes deraf att de beslutat lån, ehuru de ej verkstält detta beslut. Då dechargefrågan är afgjord, så viile talaren ej vidare yttra sig derom. Hr Dalman, W. F. Diskussionen hade förirratsig låogt ifrån ämnet för öfverlåggningen. Mån. bade hir sträf.ät vidt ut på finansernas fält, och talaren vore derföre, för att begagna ett nyligen användt epigraf af Axel Oxenstieraa öfver en fivansiel, artikel i en tidning, verkligen perplex öfver de åsigter, han i detta bänseende bär hört framställas, och den strid som upprunonit emellan hr finansministern och f. d. chefen för ständernas finsnsverk, hvilka tycktes röra sig på två helt och hållet parallela linier. Talaren vågade icke. ingå i sjelfva tristefrågan om den olika tolkningen af de koogl. brefven. Hen ville endast snmärka; att han icke kände någon-grundlags 6. som berättigade regeringen att föreskrifva ständersas fullmäktige några vilkor för dispositionen af de öfverskotismedel, som regeringen låter från statskontoret öfverlemna ; ty i samma stund öfverlemnandet ekett vore dessa medei riksgäldsmedel, hvilka skulle användas och disponeras evligt riksgäldskontorets re-glemösnte, hvarför fullmäktige voreskyldige redo endast för rikets ständer, och icke för hr finansministern. Talaren gioge så låvgt, stt, om regeringen till riksgäldskontoret öfverlemnade medel med vilkor, fullmäktige icke egde ens rättighet att emottaga sådana. Beträffande frågan, om fullmäktige åsidosatt in skyldighet derigenom att fullmäktige underlåtit art till utgifter. för jernyägsanläggningar upptaga lån, utan i stället dertill :pvändt disponibla tillgånsar, så öfverensstämde, enligt talsrens uppfättning, jetta förfarande helt och bållet med rikets ständers instruktion, ait lån skulle uppiagas endast i:mån af. bebofs och utöfver disponibla tillgångar. Resulta-. vat hade i alli fall varit besparing för staten afränsan; och i finansielt hänseende hade under nuvarande förhållanden det sannolikt. qvittat. alldeles lika, om man. nu behöft i Jån upptaga.2 å 3. millioner mindre äv eljest må kuonaserfordras. Hela vinsten tyckes defföre skolat reducera sig tillj-attlandet haft en statssku!d å några millioner, hvilken man nu är så olycslig att sakna. Deremot lemnade talaren derhän, birovida icke de af fullmäktige i sistlidne Januari gjorda uppsägningar af de utiänta medlen varit illa beräknade och onödiga. Beträffande sjelfva det nu sarande föremålet för öfverlåggniogen, instämde taaren med grefve Auckarsvärd och faun det våra att Jå i bakvänd ordning at: göra anvisningar på riksgäldskontoret, utan att samtidigt anvisa den: fond, hvarifrån penniogarne skulle utgå, eller åtminstone medel ait anskaffa en sådan fond. Öifverste Ericson hade också för arbetens till den 1 Juli icke ovilkorligen begärt mer än 900,000 rdr bkö eller just den summa, som enligt siatsutskottets uppgift riksgäldsxontoret intill dena tid egdåe disponibe! af egda illgångar. Någon fara för arbetenas afstunnande existerade således, efter taiarens förmenande, alldeles icke, om betänkandet, hvad anginge de öfriga summorna, återremitierades till statsuiskottet för att fiora uwägar för liqviderna. Grefve Anckarsvärd kunde ej finna, att denna fråga bort gifva -nledning till finansministerns tal om riksgäldskontorets förhållande vid medlens mottagande, utlåniog.m. m. Talaren ville förneka, att det af förra. riksdagens. stän ler begagnade uttryck, att medel skola genom lån anskaffas,, vore bindande: för följande ständer. Först då fråga uppkommer huru arbetet skall verkställes, vidtager lånefrågan. 4 i Hr:Scv. Troil upplyste, att denna fråga förekommit: derföre att öfverste Ericson trot, .att jernvägsfrågan skulle ha vari: afgjord till denna-tid, ockratt. dåså ej var fallet, han nödgats ingå med begäran om anvisning sf medel. Talaren erinrade-omhuru vid förra riksdagen beslöts, att jernvägarne skulle yggas genom upplånta medel. Redan Jångt före riksdagen hade talaren sig bekant det anmärkningsvärda sätt, hvarpå fullmäktige skött denoa fråga. Talaren hade vid decbargefrågan tegat, emedan hån nskat, att en hemlighetsslöja blifvit. kasiad. deröfver; för att ej gifva utlandets finansierer en dålig tanke om rikets ständers delegerade Sedermera ha tidningsartiklar samt hrr Nordström och Dabersteft fullstäodigt belyst detta ämne; Talaren genomgick och klandrade fullmäktiges åtgöranden i denva frå ga, samt förklarade sig ej skola hafva gjort det, om ej den förre ordföranden hos fullmäktige så käckt besvarat hofsamma anmärkningar. Följderna af fuji möäktiges. åigärder hade ej helier dröjt att infinha sig, och en förlägenhet hade inträdt, som nu ej kån afbjelpas. Innan talaren upptoge till ningar som gjorts mot hahs ttrande, ville han fäösia deras uppmärksamhåt, NN SEA er AR Statsrådet Gripes: besvarande, de ann förra