Aftonbladet – 20 april 1857, sida 2

ch hvad vore då vinsten? Men äfven an-j! aget, att detta vore möjligt, så är det klart, : utt frågan om fördelen eller olägenheten afl! kapitalrabatt vid låns upptagande dermed her ngenting att skaffa, ty kursens faliande och: möjligheten för staten ätt, derest han vid så-l; dana tillfällen har penningar till öfverlopps, kunna med fördel uppköpa sina utgifna Oblioationer, inträffa i följd af en finausiel naturag under enabanda omständigheter alldeles oberoende deraf, huruvida lånen ursprungligen varit tagna al pari eller med kapitalrabatt. I afscende på den af insändaren anstälda jemföreisen mellan ett 5 4 lån al pari och ett annat till 3 V; rästs men med 10 4 kapilalrabatt, så lärer väl ingen lingifvare finnas, som vid valet mellan dessä, särdeles när fråga är, såsom insändaren antagit. om ett inom tio år återbetalbart lån, icke skulle föredraga det förra ffamför det seoate. Insändarens beräkning, att å parilånet en årlig utcift erfordras af 5 rdr för hvarje upplånt 100 rdr, men å 90 4 lånet endast 31, rdr, är ju tessutom tydligen i det hänseendet felaktig, att han ej tagit i betraktande, att låntagaren i senare fallet endast erhållit 90 rdr och ej 100. Skall jemförelse här åvägabringas, så får jag väl för parilånet taga i öfvervägande, att detta äfven beräknas till 90 rdr, då jag zåledes ej betalar 5 rdr utan endast 41, rår. Att sådana ränteproportioner emellan lån med kapitalrabatt och par: kunna uppställas, att de förra för låntagaren blifva förmånligare, särdeles när man antager en bestämd kort amorteringstid, såsom här af blott 10 år, är naturligt. Men vi tro oss hafva i våra föregående artiklar redan tillräckligt ådagalagt, att förhållandet blir helt annat, när man tänker på en längre framtid, uvder hvilken dylika ån äro afsedda att endast småningom afbetalag, och vi skulle lätteligen med nya räkneexempel kunna ytterligare bevisa hvad vi påstått, om vi icke fruktade att redan ha tröttat våra läsare med för många siffror. Men hvarföre söka diktade exempel? Låtom oss taga ett sådant, sofn ligger närmare till bands — utgången af hrr fullmäktigesi riksgäldskontoret sätt att gå till väga vid deras försök att taga upp ett statslån år 1855. De erbjödo då dels lån utan kapitalrabatt till 4 4 ränta, dels 31, 4 ränta med sådan rabatt, hvarvid denna senare utsattes till 12V, 4, så att, för erhållande af de med sistnämda räntefotlöpande obligationerna, blott skulle erläggas 87Y, 9 utaf det deri förskrifna kapitalet. Långifvaren hade sålunda i båda dessa fall alldeles samma ränta, eller 4 4 på hvad han i sjelfva verket utlånat, men hade i senare fallet kapitalrabatten derutöfver rent af till skänks. Och detta oaktadt, ehuru vilkoren sålunda voro så i ögonen fallande till fördel för 3!,96-lånet med kapitalrbatten, erhöll kontoret icke desto mindre (märk väl!) af de obetydliga. summorna, som kunde upplånas, ett större belopp utan, än med kapitalrabatt. Månne ej detta bevisar, att ehvad värde en stor kapitalrabatt än må hafva för penningefurstarne på börserna,, åtminstone svenska folkets lynne icke är af den art, att det älskar transaktioner af denna beskaffenhet, och att det med ovilja skulle se rikets ständer tillåta statens skuldsättande utan tvingande nöd på vilkor, som nationalkänslan ogillar, och detta dessutom vid en tidpunkt, då vi, sågtom insändaren riktigt anmärker, med rätta kunna vara stolta öfver vår lyckliga finansiella ställning? Det är sant, att vi icke äro mäktiga nog att stifta nya lagar eller införa nya sedvinor på den europeiska penningmarknaden; men vi tro oss genom det föregående redan uillräckligt hafva visat, att vårt yrkande alldeles icke innebär några så förmätna anspråk, utan endast det, att i en fråga, hvarom JaTÅ garne ingenting stadga och der vi otvifvelaktigt hafva valet fritt att antingen fö!ja gamla T dåliga sedvanor eller antaga de nyare och bättre, som förnuft och erfarenhet redan an norstädes börjat göra gällande, föredraga de Isenare. Och dertill äro vi gudskelof äfven I i vår aflägsna nord mäktiga nogn.