Aftonbladet – 20 april 1857, sida 2

I 3 för 100 al pari, att betala inom den tid ofunnämje kungörelse bestämmer, och med vilkor att r hvarje 100 beviljas oss en annuitet på 14 shilngs 6 pence, betalbar under trettio år. Is. M. Rothschild Söner. Anbudet, som i förmånlighet öfversteg reeringens förväntan, blef genast antaget. Deni 0 år betalbara annuitet på 143, sh. för hvarje 00 beräknades af börsmännen motsvara ett apital af 11 12 sh., och då kursen å 3 4 onsols för tillfället stod till 89 15 sh. för 00, hvartill kom fördelen af betalningsterinerna vid. det nya lånet, steg kursen å .othschilda nya consols genast med en preie af 2 KH. Läsaren :ehagade märka, att detta förfaande vid låneoperationen icke allenast var ågot helt annat än medgifvande af kapitalabatt, utan i sjelfva verket just motsatsen eraf. Staten erhöll det förskrifoa kapitalet lldeles oafkortadt till fulla beloppet, men den örband. sig att, utom den ständiga räntan erå, beräknad efter 3 för hundra, uti 30 år etala en särskilt afgift af 14, sh. för hvarje pplånt 100 . Om uu denna trettioåriga anuitet, såsom tillbörligt är, betraktas såsom n tillökning i räntan under de 30 åren och träk as i procent, så finner man att den utjorde icke fullt 34, eller .nogare ?9,,-dels 4. Verkliga förhållandet var således, att staten är alldeles icke utgaf några förbindelser å tt blott och bart nominelt kapital, såsom vid ån med kapitalrabatt är förhållandet, men att len förband sig att för det till fullo undångna kapitalet under de första 30 åren beala 329,, proc. i räntor, och efter denna tid ndast nätt och jemt 3 4. Äfven detta exempel är följaktligen så långt från att bevisa, hvad insändaren med dess unförande åsyftat, att det fastmera, och i ännu vögre grad än de förra, just gifver ytterligare töd för hvad vi pästått. Förfarandet var isserligen, såsom man finner, afvikan e från let, som hade vidtagits 1854, men öfverensämde likväl dermed uti erkännandet (ehuru ringare mån) af den grundsatsen, att den närnaste tiden, vid statslån för stundens behbof, icke bör bereda sig lättnad ge-l. nom att vältra den tyngre brdan på efterkommande, utan sjelf äåtaga sig, om icke hela tyngden, såsom Gladstone åre förut hade velat, åtminstone en drygare del deraf. Att det nya förfarandet alideles icke var samma system som franska styrelsen hade iakttagit, torde vara uppenbart. Det var öfverhufvud sådant, att vi gerna skulle se, om något motsvarande äfven hos oss komme till användning, i fall lån icke kan undvikas, hvaremot vi anse det franska systemet för våra förhållanden helt och hållet förkastligt. Då vi sålunda funnit, att de exempel insändaren sjelf anfört till stöd för sin mening, vid nogare undersökning snarare utgöra stöd för vår, och till en del just bevisa motsatsen af hvad han velat med deras anförande bevisa, torde det vara öfverflödigt avt anföra andra exempel. Vi vilja derföre endast såsom ytterligare bevis på, huruledes det gamla sträfvandet vid statslån efter låg räntefot å ett blott nominelt kapital blifvit mer och mer öfvergifvet för att i stället närma sig det system, som ins. sjelf medgifvit ieke blott se bättre ut, utan i sjelfva verket vara reelare, i korthet erinra: huru Österrike, som i äldre tider beflitat sig om att erhålla lån till skenbart låg ränta ända ned till 1 och 1, procent, naturligtvis med stor kapitalrabatt, på den senaste ti den, då det börjat allvarligare bemöda sig om ordnande af sina förstörda finanser, funnit skäl att hellre taga sina lån till 4, 44, och 5 procents ränta, hvarvid kapitalrabaiten dels varit alldeles ingen, såsom t. ex. vid en del af dess 5-procents lån 18531 och 1852, dels högst obetydlig; huru Preussens senast under 1855 och 1856 afslutade lån likaledes upptagits till 4, 41, och 5 procent; huru Bäjern upptagit 5 procents lån al pari; och huru andra mindre tyska stater redan på 1840-talet upptogo och erhöllo lån till 5 procent al pari, och till 41, procent med en kapitalrabatt, som var så obetydlig, att den stundom, såsom t. ex..i Wirtemberg 1847, icke utgjorde mera än 27, procent. Insändaren bestrider icke riktigheten af den beräkning vi anstält på de förluster staterna göra vid lån med kapitalrabatt, om nemligen liqviden skedde så som der förutsättes. Men liqvid, säger han, kan icke komma i fråga för en från lånegifvarens sida ouppsägbar statsskuldförbindelse, på annat vis, än att staten begagnar tillfällen, då dessa papper stå lågt i kurs, för att medelst inköp deraf förminska sin skuld, och då kan lätt hända, att han gör kapitalvinst i stället för förlust. Men vi fråga i stället: när stå dessa papper lågt i kurs? Jo, enligt insändarens egen teori, när statens kredit är svag, det vill säga, när staten bar, t. ex. i följd af krig, svårare än vanligt att få penningar. Men både erfarenhet och eftertanka vittna, att det icke är vid sådana tidpunkter, då staterna vanli. en behöfva göra nya skulder, som de företrädesvis vilja eller kunna tänka på att betala sina gamla. Äfven här bevisar det af insändaren anförda exemplet af de spanska fondernas fall påden senaste tiden ingenting för hans sak. Det är sant, att vom spanska regeringen i närvarande stund kunde anskaffa penningar till betalande af gin skuld efter dess nuvarande kurs, så skulle landet troligen derpå göra en betydlig vinst, oaktadt lånen blifvit ursprungligen tagna med en betydlig kapitalrabatt. Men månne insändaren, äfven om han lefde i Spanien och vore kapitalist, skulle i närvarande stund vilja låna spanska regeringen penningar på bättre vilkor än svårande mot kursen ä samma regerings förut utelöpande förbindelser? Troligen icke. Sn-rare skulle han väl vilja förbehåila sig någon större fördel, än han redan kunde vinna genom uppköp af dylika förut befintliga papper; och så äfven alla andra. Det vill säga: Spanien (och hvarje regering I under likartade förhållanden) kan i allmänhet icke i det ögonblick, då landet kommit i en i gådan beläcvenhet att betalandet af dess statsba s OO mA FP RR DR hh — RH 4 ON FR BM FA M EE OL An ch fn fn