Aftonbladet – 18 april 1857, sida 2

Har den svenska qvinnan ett samvete eller ej? Skapar detta samvete för henne skyldigheter och moraliska och religiösa plikter? Gifva dessa plikter henne rättigheter, hvilka göra deras uppfyllande möjligt? Med andra ord, är hon — ja eller nej — ansvarig inför Gud, inför sanningen, menskligheten och samhället? Om man nekar henne denna rät, nekar man henne att vara kristen, ty kristendomen är i sjelfva verket samvetets religion och skapar den högsta andliga ansvarighet. Huru kunna vi då vilja kallas kristne och neka qvinnan att vara andligen myndig eller ansvarig ? Och på hvad grund kan man förneka den materiella ansvarigheten åt den, hvars andliga ansvarighet man är tvungen att erkänna? Ar nu qvinnan en medlem af det vida högre an liga samhället, så kan det väl ej heller ifrågasättas, att hon eger rättighet att räknas om en sjelftänkande medlem af det verldsiga ? Men eger hon denna rätt, då har den unga flickan obestridligt samma rättighet som gossen, att af staten fordra en bättre riktad uppfostran än den hon hittills åtnjutit. Om samhället fordrar af henne, att hon skall gagna dess sedliga utveckling, och att hon ej skall falla det till last, så är det ock dess skyldighet att bereda henne samma medel till kunskap och bergning, som det erbjuder gossen, välförståendes med afseende på mannens och qvinnans olika lefnadsmål. I det land, der Fredrika Bremer för närvarande vistas, Öppnar den af staten bekostade skolan lika moderligt sina armar för flickan som för gossen. Bida studera tillsammans, det vill säga under samma tak, ehuru i skilda lärosalar, ungefir samma ämnen, fastän lämpade efter de olika könens olika bestämmel