Aftonbladet – 17 april 1857, sida 2

falla i drottningens händer. Men nog nu om faktum n:o 1. Det var samme Essex, fullföljer hr Ernst Ludvig, som för sin lumpna ärelystnad uppoffrade strömmar af engelskt blod.. Det är en betänklig sak, bäste hr Ernst Ludvig, att inlåta sig på bedömande af de innersta bevekelsegrunderna för en menniskas bandlingar, der de ej genom sjelfva handlingarne träda öppet i dagen. Att Essex var ärelysten, detta framgår tydligt nog af hans bandlingar, och vi taga oss friheten fråga hr Ernst Ludvig, hvilken krigare, hvilken härförare i äldre eller nyare tider han kan uppvisa, för hvilken ärelystnaden varit främmande, för hvars handlingar denna naturliga och alldeles icke förkastliga känsla ej utgjort en bland driffjedrarne; men att Essex ärelystnad var ,lumpen och att han för densamma uppoffrade strömmar af engelskt blod, det är hvad som återstår hr Ernst Ludvig att bevisa. Så vidt vi ha oss bekant, föranledde Essex intet af de krig, i hvilka han deltog. Att han, som törstade efter ära och rykte, sökte erhålla befälet i redan beslutade härnadståg, var väl hvarken förunderligt eller fördömligt. Att han såsom anförare kunde begå ett och annat misstag, gör honom icke lumpen. Att han, då fråga väcktes i hemliga rådet om ett fredsslut med Spanien, motsatte sig detta, är sant; att hans ärelystnad kunde ha en andel i den mening han dervid förfäktade, är möjligt, till och med troligt; men man bör kanske icke alldeles förgäta ett bland de skäl, hvarpå han stödde sig, och hvilket sjelfva hr Erost Ludvig knappast skall kunna karakterisera såsom plumpet. Essex erinrade nemligen El:sabeth, att då försvaret af de:för sin frihet kämpande mnederländska provinserna var den ursp ungliga anledningen till tvisten, vore det oklokt, så väl som vanhederligt, att öfvergifva deras sak förr