Aftonbladet – 17 april 1857, sida 2

Men vi våga anse, att man vid behandling af praktiska frågor, särdeles dem, hvilka ega en mera betydande vigt, gör klokare att stäcka vingarne på pegasen, än ait sträcka dem en flygt och utsväfningar i fantasiens rymer. Med skäl frågar man sig, hvar den faktieka bas finnes, hvarpå afdelningen kan byg? ga dylika luftslott. Har den anstölt några undersökningar i orterna, för att derpå fota några probabilitetsberäkningar öfver den sannolika trafiken å de särskilta ifrågasatta banorna? Nej! Har den rådfrågat tillgängliga, offentliga, statistiska källor, till ledning för ett omdöme i saken? — Det finnes i hela utlåtandet icke mera än ett enda, det svagaste spår dertill, neml. å sid. 34, der en uppgift förekommer om folkmängden inom de respektive banornas gebit. Hvaregt har då afdelningens raajoritet hämtat fergerna till sina taflor? — Vi svar: med full bestämdhet: Ur diktens källa. Och då vi icke kunna gilla ett s3 lösligt, så lättsinnigt sätt at: gå till v i fäderneslandets i närvarande ögonblick måhända allra vigtigaste angelägenhet, skola vi, till redande af frågan, i det följande gifva en på officiella handlingar och lätt kontrollerade uppgifter stödd framstöllning af förhållandena i deras osminkade sanning. Sedan vi i går sfslutat meddelandet af den ena af de insända uppsatserna rörande jernvägsfrågans finansiella sida, framställande åsigter, med hvilka vi i de hufvudsakligaste delar instämma, meddela vi här den andra, för hvilken, erligt hvad vi förut tillkännagifvit, rum uti bladet hade blifvit begärdt, utveck lande en åsigt om kapitalrabatten vid statslån, i väsentliga delar stridande emot den, som Aftonbladet utialat, och för hvilken både vi sjelfve förut gifvit stäl och äfven den nyssnämde författaren till artiklarne om Jernvägsfrågans finansiella sida senast uti artikeln i gårdagsbiadet gifvit ytterligare stöd. Ehuru utrymmet för dagen, i anseende till trängseln mellan ångbåtar och jernvägar, icke medgifver att nu på samma gång införa vårt svar, som redan ligger färdigt, ha viansett oss icke böra längre fördröja meddelandet af den insända uppsatsen, som redan för flera dagar sedan kom oss till handa. Skrifvelsen är så lydande: Till Redaktionen af Aftonbladet. I 2:ne af Afionbladets senare numror för den 1:ste och 3:dje i denna månad förekomma artiklar rörande dagens måhända mest framstående fråga: vilkoren och sättet för erhållande af de statsiån, om hvilkas upptagande rikets ständer sannolikt snart komma att fatta beslut. Den utgör alltså ett både värdigt och angeläget föremål för allmän diskussion, och då Afionbladet, som gjort början dermed, ej kan åsyfta annat, än att åt de beslutande bereda upplysning i ett ämne, som för de fleste af dem, i följd af sin beskaffenhet, måste vara mer eller mindre främmande, skall tidningens redaktion utan tvifvel lemna plats för ännu en uppsats, fastän hufvudsakligen af motsatt innehåll med de åsigter, som i ofvannämde artiklar uttalas. Att den får plats i Aftonbladet anser skrifvaren af högsta vigt. Samma publikum, som fått del af ena sidans åskådningssätt och derför anförda skäl, skulle eljest sakna kännedom om den andras; och fomen kan ej blifva rättvis, om ej begge parterna Öras. Till en början vill skrifvaren ej bestrida, att förhållandena vid ett statslåns upptagande kunna vara sådana, att det med statens fördel vore mest förenligt att göra detta lån al pari, d. v. s: betinga sig erhållaode tillfullo af det belopp i penningar, hvarå statens skuldförbindelse (obligation) lyder; att detta sätt att gå till väga icke blott ser bättre ut, utan i sjelfva verket är reelare, samt slutligen att staten gexom upptagande af lån mot kapitalrabatt afsäger sig möjligheten att under gynsamma fivansiella förhållanden tilltvinga sig en lägre ränta å sin skuld än den vid lånets erhållande betingade (göra räntekonversioner). Men deremot bestrider skrifvaren alldeles, att statslåns upptsgande med kapitalrabatt helt och hållet bör förkastas, såsom ett staten ovärdigt sjeljbedrägeri och i finansielt hänseende otvifvelaktigt mera skadligt än gagnande, att denna utväg endast vidtages af starer omed rubbad kredit och på det deras regeringar må uodvika offentligen erkänna den höga ränta de i följd häraf måste betala, samt att man mer och mer börjat inse riktigheten af dessa åsigter ej blott; inom teoriens område, utan äfven i praktiken. Och skrifvaren skall bjuda skäl för detta sitt bestridande. Då fråga är om att göra skuld, kan staten icke jemföras med den enskilte. Vill denne senare lyekas, kan han aldrig, sssom stater allmännast göra, vid lånets upptagande förklara, att han lemnar obestämdt när, eller om han ens någonsin vill återbetala det lånfångna kapitalet. Han måste deremot alltid antingen utfästa en viss tid för återbetalningen. eller göra denna beroende af långifvarens godtycke (vid anfordran, eller efter uppsägning), och han måste derjemte för uteblifven betalning underkasta sig att, genom tillämpning af lagarne i det land han bor tvingas dertili; ett tvång, som deremot ej kan utöfvas i afseende å staternas försummelse i betalningsväg, såvida icke, såsom någon gång förr inträffat, men numera nästan aldrig eger rum, staten ställer pent för det lån den upptager. I följd häraf måste ock sättet att gå till väga vid sådana operationer betraktas olika. Nödgas den enskilte medgifva afdrag vid uppbärandet af det kapital ban förbinder sig betala, så innefattar sådant otvifvelaktigt ett bevis på en ofördelaktig ekonomisk ställning, och den långifvandes förfarande att fordra sådant benämnes ocker. En stat deremot kan vara både ganska rik och i fallt åtnjutande af aktning både för sina styrelseformer och för det sätt, hvarpå de för tillfället tillämpas, och ändock någon gång, då lån måste upptagas, i följd af förbanden varande förhållanden på penningemarknaden, finna sig nödsakad medgifva icke obetydlig kapitalrabatt, utan att sådan på minsta vis inverkar på begreppet om dess soliditet. Den måste rätta sig efisr de vilkor långifvaren bestämmer, oller, om den så kan, afvakta bättre tider. Huru en sådas ställning på penningemarknaden kan variera och såsom följd deraf begärligheten på statens skuldförbindeis2 förändras, vilja vi såsom exempel anföra, icke sådsng länder der krediten i allmänhet varit och är klen, utan det af red. i dess artiklar jemväl såsom exempel i vissa fall framstälda rika Eagland. Såsom kändt är, beatå omkring tvåtredjedelar af dess ofantliga stats