Aftonbladet – 17 april 1857, sida 2

hans tragiska öde,? Och det är likväl på denna stora skugga, som hr Ernst Ludvig bygger en anklagelse mot oss för okunnighet; i det han, med en beskärmelse, som vore hans sanningskärlek och hans rättskänsla på det djupaste. sårade, utbrister: Det är si de ensamt kunnige, allvarlige, oegennyttige publicisterna läsa sin historia, då de sätta sig ned att bedöma konstens skapelser. Sedan vi sålunda ådagalagt. huru det förbåller sig med sjelfva. utgångspunkten för hr Ernst Ludvigs anfall, kunde det tyckas som behöfde vi icke vidare sysselsätta oss med honom; men då vi nu en gång kommit att genomögna hans artikel och dervid funnit, att dess hufvudsyfte tyckes vara att visa, det Essex såsom historisk personlighet alldeles icke förtjenar att göras till föremål för konstnärlig behandling, och då vi i detta hänseende råkat vara och fortfarande äro af olika tanka med hr Ernst Ludvig, så kunna vi icke underlåta att litet närmare skärskåda hans påståenden och dervid något litet tillse huru han läser sin historia, då han sätter sig ned att bedöma konstens skapelsen. Sedaa hr E,; L., att börja med, kort och godt förklarat Essex namn befliekadt inom historien, ger han följande allmänna: karakteristikaf honom såsom historisk personligex var en rik och lysande kavaljer, en hal och jaställsam lyckeökare, en hycklande-och trolös tillbedjare; en föfäng narr, oduglig som krigare: och underhandlare, otacksam mot välgörare; en usel förrädare, som i sitt blinda högmod icke tvekade att uppoffra fädernesland och drottning — och slutligen i sitt fall en feg stackare, som på sina knän anropade den qvinna om nåd, hvilken han djupast på jorden hade förolämpat.n Troligen har he: E. L. hafi en viss dunkel känsla af, att beskyllningar, eådana som dessa, varit nog grofva, till och med mot en